Man väljer inte att bli sjuk, men man kan välja att bli frisk.

Det har gått två år sen mamma undrade ifall jag kunde skriva ett inlägg på hennes blogg. Jag har velat göra det, mest för att kanske kunna hjälpa andra, och för att folk ska få lite kunskap om hur det verkligen är att ha anorexia. Det verkar som de flesta tror att man kan bestämma själv att få en ätstörning, och att det ofta är tjejer med dåligt självförtroende som drabbas. Att det har tagit mig över två år att skriva detta inlägg är för att jag har varit så rädd för att folk ska börja behandla mig annorlunda. Att jag har varit sjuk är aldrig något som jag har skyltat med. Mest för att jag inte vill bli ihågkommen som ”tjejen som hade anorexia”. Till och med när jag blev sjukskriven från skolan så bad jag lärarna att inte berätta för klassen att jag var sjuk.
Jag vet inte varför jag blev drabbad utav en ätstörning, för jag har aldrig varit missnöjd med mitt utseende eller velat gå ner i vikt. Varken vikt, träning eller nyttig kost har intresserat mig innan. Under perioden jag blev sjuk hände det mycket runt omkring mig. Mina föräldrar skulle skilja sig, jag gjorde slut med min kille som jag varit tillsammans med en längre tid, bröt kontakten med elaka tjejkompisar och jag jobbade på två extrajobb samtidigt som jag gick på gymnasiet, en hel del grejer som säkert bidrog mer än vad jag förstod just då. Det enda jag hade kontroll över mitt i all stress var maten. Jag flyttade all fokus på vad jag fick och inte fick äta, samtidigt som jag var tvungen att träna varje dag.

Detta bidrog till att varenda ledig minut mellan två jobb och heltidsstudier gick åt att träna och planera måltider. Jag flydde från de verkliga problemen in till en värld där det enda som betydde något var träning och mat.
Till en början fick jag massor av komplimanger. Eftersom jag tidigare inte haft ett intresse för att träna eller äta nyttigt så tyckte alla i min närhet att jag var duktig som började. Alla i min familj har alltid varit aktiva och försökt motivera mig i flera år till att börja träna. Jag hade ju inte planerat att gå ner massor i vikt, men det gjorde jag och jag trivdes ändå i min nya kropp. Från att äta nyttigt och röra på mig var något positivt i mitt liv blev detta istället ett tvång. Jag blev helt manisk när de gällde mat och träning.

Det tog lång tid för mig att förstå att jag var sjuk. Jag trodde att det var fullt normalt att ha stenkoll på exakt allt man åt, att man planerade in flertal träningspass i veckan och verkligen inte kunde missa ett enda utan att få världens ångestattack. Jag hade ju hittills bara hört positiva kommentarer och trodde inte alls att det jag höll på med kunde vara sjukt. Jag minns att jag blev riktigt rädd för att äta vissa saker och ständigt kände mig dålig ifall jag inte rörde på mig. Att stå still i rulltrappan gav mig ångest, så jag valde alltid att gå. Att sitta ner på bussen förbrände inte lika mycket kalorier som att stå upp, så jag stod. Att väga mig varje morgon bara för att vågen skulle avgöra om det var en ”bra dag” (att jag vägde mindre än dagen innan) är bara några få exempel på saker som jag borde reagerat på för att inse att jag var sjuk.

Jag isolerade mig från både vänner och familj för att jag var rädd att de skulle förstöra mina planer för vad jag skulle äta och träna för dagen. Det var många gånger jag skolkade från skolan för att jag istället skulle träna. Man blir expert på att smuggla med både träning och mat för att ingen i ens närhet ska märka något. Även fast jag nog visste innerst inne att man inte skulle bete sig så maniskt kring mat och träning så vågade jag inte erkänna det för mig själv, eller ännu värre; fråga om hjälp. Att fråga om hjälp i min värld var samma sak som att bli tjock. Alla skulle lura mig att sluta träna och äta onyttigt.

Det är svårt att förklara hur det är att vara sjuk. Det kändes lite som att jag hade två personligheter. En frisk Elin och en sjuk Elin. Den friska Elin visste att det inte var hälsosamt att äta så lite och träna så mycket, medan den sjuka Elin aldrig blev nöjd. Man kunde alltid träna mer, alltid äta mindre. Det var ständigt ett världskrig mellan den sjuka och den friska Elin och det gick aldrig att få de båda nöjda. Jag minns att vi hade en stor spegel i badrummet på Kungsholmsstrand där vi bodde när jag var sjuk. Jag vågade aldrig kolla i den när jag skulle duscha, för jag visste att den friska Elin skulle få en chock. När jag duschade kändes det som jag stod i någon annans kropp, för min kändes bara som ett skelett medan jag tvålade in mig.

Även fast det fanns en frisk och en sjuk sida utav mig så vågade jag bara lyda den sjuka sidan, att äta något man inte ”fick” var aldrig värd den ångesten man fick efteråt. Jag kunde (och kan fortfarande) minnas allt i minsta detalj vad jag har ätit den senaste veckan. Ifall jag hade ätit ”för mycket” för flera dagar sedan, så påverkade detta alla dagar framöver tills den sjuka sidan kände sig nöjd. Jag minskade alltid portionerna och hade stenkoll på att jag inte skulle äta mer än vad jag gjort dagen innan. Från att bara ha ett par enstaka saker som jag var rädd för att äta, så blev jag i princip rädd för allt.
När det ständigt var världskrig inom mig om vad man får och inte får äta, att jag aldrig blev nöjd med min träning trots att jag tränade varje dag, det var då jag förstod att jag var sjuk och behövde hjälp. Fortfarande förstod jag inte att det var anorexia jag led utav. I min värld var det bara tjejer som sökte uppmärksamhet och hade dåligt självförtroende som fick anorexia. Jag minns att jag bokade en lunchdejt med mamma på en salladsbar för att jag ville berätta för henne att jag var rädd för att äta. Jag tror att mamma hade planerat att prata om samma sak den dagen. Det hela slutade med att vi satt på varsin stol i en fullsatt lunchrestaurang och grät över att jag inte ens vågade äta salladen jag hade plockat ihop. Samma dag åkte vi hem och gjorde en självanmälan till Capio Anorexi Center, där man fick fylla i längd och vikt. I vanliga fall brukar dessa sjukhusavdelningar ha ganska lång väntetid eftersom de är så få platser på varje avdelning. Jag fick ett möte redan samma vecka och en plats på sjukhuset veckan efteråt. Varken jag, mamma eller pappa som var med på det första mötet var beredd på att höra att jag led utav anorexia. Jag som bara trodde att jag hade världens bästa självdisciplin när det kom till mat och träning.
I väntan på min plats på avdelningen på Capio blev jag sjukskriven från båda jobben, skolan och de frös även mitt kort på SATS som jag flitigt använt fram tills jag fick träningsförbud. Jag minns att detta hände i mitten av mars 2011, och jag grät av lättnad över att jag skulle slippa ett träningspass som jag egentligen inte hade energi till den dagen.
Väl inne på Capio fick jag superbra vård. Beroende på vilket BMI man har när man blir inskriven så avgör behandlarna vilken typ av vård man är redo för. Att gå på samtalsterapi, kroppskännedom och KBT erbjuder de alla patienter som har ett BMI över 14. Innan dess är patienten inte mottaglig för hjälp. Jag påbörjade min behandling på 10 veckor, men dippade lite i vikt ibland och därför blev behandlingen längre. Jag hade precis fyllt 18 år, och när alla mina vänner i skolan hade fått sommarlov och jag var superless på att sitta inomhus på ett sjukhus hela dagarna bestämde jag för att skriva ut mig själv. Eftersom jag var 18 kunde inte mina föräldrar hindra detta. Så jag skrev ut mig själv och lovade mina föräldrar att fortsätta gå upp i vikt på egen hand hemifrån. Men detta var lättare sagt än gjort.
Jag bestämde mig för att börja i skolan igen när sommarlovet var slut, och la upp ett schema på halvtid med min rektor och skolsköterska. Jag fick gå ca 2 lektioner om dagen, mest bara för att komma tillbaka till verkligheten igen. Varje dag fick jag även gå till min skolsköterska och väga mig, kolla blodtryck och prata lite. Vissa dagar skickade hon hem mig för att jag hade lågt blodtryck, andra dagar tog hon med mig på lunch eller fikaträning istället för att gå på lektioner. Jag har verkligen haft tur att ha en sådan guldklimp till skolsyster. Trots detta blev jag hela tiden smalare och sjukare, och tillslut skrev min skolsyster in mig på Stockholms Centrum för Ätstörningar, för att hon inte kunde hjälpa mig längre. Där ordnade de en akutplats till mig redan efter första besöket. Jag och pappa hade även en Thailandsresa inbokad under denna period, och när min läkare gav mig flygförbud för att min kropp förmodligen inte skulle klara av att flyga, det var då jag förstod att jag missar så mycket i livet om jag inte bestämmer mig för att bli frisk.

En kamp där jag fått lägga till 23 kg för att bli frisk. Nu har jag ett snällare sätt att se på mig själv. Foto: privat

Jag vet att man inte ska ge sig själv skulden för att man varit sjuk, men ibland skulle det varit enklare om man inte minns alla sjuka tankar kring mat som man har haft innan. Jag tror aldrig att man kommer bli helt frisk från en ätstörning, de kommer nog alltid finnas ett litet hjärnspöke kvar som spökar mer eller mindre under vissa perioder i sitt liv. Det viktigaste är bara att hitta rätt verktyg för att kunna hantera sitt lilla hjärnspöke så att man inte hamnar i dåliga rutiner igen.

Mamma ville att jag skulle skriva ner 5 tips till dig som är sjuk, men det enda tipset jag har är: SÖK HJÄLP! Prata med någon som kan hjälpa dig att göra en självanmälan till någon mottagning. Det viktigaste är att hitta ett sätt som fungerar för just dig, för att kunna hålla motivationen till ett friskt liv uppe hela tiden. Det är ett heltidsjobb dygnet runt, och det är svårt att klara av det helt själv.

5 tips till dig som är anhörig

Ha tålamod

Stressa inte fram några resultat från den sjuka personen. Låt hon/han ta det i sitt eget tempo. Hellre små framsteg än stora bakslag.
Utmana tillsammans
För en ätstörd människa är den mest simplaste vardagsgrejen världens utmaning. Jag tyckte att det var skönare att klara ”utmaningar” med hjälp av någon annan. Till exempel att äta en glass med min storebror, ta ett glas vin med en kompis, stå still i rulltrappan med min mormor osv.
Prata inte alltid om mat
Det värsta jag visste var när människor JÄMT skulle prata om mat. Vad man har, ska, inte ska äta. Även fast man bara menar väl så blir det otroligt tröttsamt att alla behandlare, läkare, psykologer OCH vänner/familj ska prata mat med en.
Ta det inte personligt!
Som sjuk märker man inte ifall man gör andra människor i sin närhet oroliga eller ledsna. Ta det inte personligt om man manipulerar, lurar eller inte verkar intresserad. Det är sjukdomen som härjar.
Muta
När man har facit i hand om hur man blir frisk, så är det ändå extremt svårt att ta sig dit. Ibland hjälpte det för mig att bli lite mutad. Det kan vara olika saker, men sätt upp delmål med varandra. Jag och pappa tog en utomlandsresa samma månad som jag vägde tillräckligt mycket för att få åka flygplan igen. Det gjorde mig verkligen motiverad till att gå upp i vikt! Just en utomlandsresa kanske man inte ska förvänta sig i mutning… men kanske ett par snygga jeans i en stor storlek som man kan växa i?