Trans Pyreneerna – Mitt äventyr över bergen

De små gummistövlarna i storlek 25 står under en stol i det spartanska köket. Jag kan inte slita blicken från dem och känslorna rullar runt i kroppen. Ett stearinljus på bordet förstärker enkelheten och nuet. Jag tänker stora tankar om livet, djupa tacksamma tankar om mina barn. Alex som älskade att springa omkring i sina gummistövlar som barn, som nu är vuxen, Civilekonom och en alldeles underbar medmänniska. Det gör ont i bröstet av tacksamhet över det fina jag har. Elin som fortfarande gillar att hänga med mig trots att jag är morsa. Hon sätter gärna på sig gummistövlar och går i skogen med mig, en skojfrisk härlig människa med så mycket kärlek. Jag älskar dem så innerligt just då. Jag tillåter mig tänka och känna ordentligt länge, länge innan sömnen tar mig.

Herden tände ett ljus och lät oss sova på hans golv. Foto: privat

Någon timme senare vaknar jag av att jag fryser och skakar. Jag ligger nerbäddad i min sovsäck på ett stengolv hos en herde i pyrenéerna. Det är hans dotter stövlarna tillhör. Trots att jag har massor av kläder på mig så skakar jag. Det kan vara sömnbrist eller förbränningsmotorn i kroppen som tar energin. Janne ligger en bit bort och har inga problem med ”kölden”. Mina höfter ilar och i benen rusar sockerdricka i ådrorna. Gårdagens höjdmetrar känns på natten och jag blir som vanligt orolig över träningsvärk, som aldrig kommer. Jag drar upp mina fötter från det kalla stengolvet och lägger dunjackan över och somnar om.

En av många vägvisare. Foto: privat

Klockan 06:00 vaknar vi av att herden ska ut och mjölka sina getter. Janne och jag rullar ihop våra sovsäckar, kollar statusen på våra blöta löparskor. Kläderna har hunnit torka och vi sätter på oss samma som igår. De luktar fuktig svett och blött gräs. Dagen innan har vi tagit oss från Basecamp 1 där jag bara kunde sova 2 timmar. Den natten bjöd på ett oväder som blötte ner alla våra saker – ryggsäckarna blev ännu tyngre av det blöta prylarna och den påfyllda maten. Dagen var tuff med regn som förstörde våra fötter och den första delen hade vi det riktigt jobbigt. Vårt mål för dagen var att ta oss till en Refuge och sova, men tiden gick och vi var i en kohage och irrade runt när vi mötte herden på natten.

Våra medlöpare, två killar och en tjej, som vi konstant legat någon timme bakom syntes i mörkret uppe i kohagen. Deras pannlampor irrade runt och sedan stannad de. Herden hade kommit ut till dem för att bjuda på lemonad. Vi anslöt och Trion traskade vidare, men jag och Janne stannade. Vi var helt slut. Vi försökte sova i en obemannad Gite, men där fick vi inte komma in för en fransman som även han var med i tävlingen. Han var magsjuk. Herden erbjöd en madrass på golvet och det här är bland de finaste mötena jag varit med om.

Herden och hans fru. I bakgrunden den magsjuke franska löparen. Foto: privat

Vi tog tacksamt emot sovplatsen och fick 5 timmars sömn. En lyx i denna tävling. Innan vi drog därifrån bjöd han på frukost med varm nymjölkad getmjölk, bröd och jag köpte färsk getost som jag hade hemgjord honung på. Vi tillät oss att ta det lugnt och landa i gästvänligheten och prata lite med familjen.

Frukost hos herden. Foto: privat

Nästa dag bjöd återigen på sol, värme och många höjdmetrar. Värmen och höjden som skulle bli mitt fall. Mina ben hade redan börjat svullna upp, men det är jag van vid. Vi tog oss ifrån herden över hans ängar med kor, vi hittade längs leden och tog oss upp, upp, upp. En ny dag med en klocka som tickar. En ny dag med berg, sten och värme att besegra. En ny dag att leva och känna sig levande.

Regnet på väg bort för att ge plats åt den tärande värmen. Foto: privat

Varsågod! Jag kommer ge er min sida av bergsäventyret i fem delar!