Rehab. Kan det finnas något ord som känns tråkigare? Något påtvingat som ska fixa till något fel. I detta fall en bakercysta stor som en Västeråsgurka. Fyra gånger sex centimeter. Lägg till svullnad ovan och nedanför knät och ingen möjlighet att böja i 90 grader. Där var jag för 21 dagar sedan. Det tog 15 dagar att bli bra.
Mot Fysioterapeuten!
För ett år sedan hade jag samma åkomma och blev hjälpt av Fysiorterapeut Hanna Berg på Agilokliniken. Med tung styrketräning byggde jag upp två starka ben med massor av bra fungerande muskler kring knäna. Jag genomförde Trans Scania 246 km starkare än någonsin i augusti och har tyckt att löpningen gått bättre och bättre. Styrkan hade gett resultat! Jag var hjälpt.
Då tyckte jag att jag var färdig
Klar. Bocka av saker på listan. Färdig med styrka som rehab. Men tydligen är styrketräning en färskvara och jag borde ha fortsatt i samma utsträckning.
Min trasiga menisk har inte gjort sig påmind och jag har fungerat superbra tills i mars, då knät började knorra igen. Men var det menisken?
Varför
Med facit i hand. Februari innehöll ökad träningsmängd, jag lade till intervaller och avslutade galant med 7 timmar på Sörmlandsleden. En kombination av överträning och överantsträngning gav en inflammation i broskvävnaden och som i sin tur poppade ut en bakercysta (ballong med merproducerad ledvätska enkelt förklarat). Så nästan tillbaka på ruta ett.
Rehab – styrka för en stark kropp
Tillbaka till Hanna. Löpförbud för att få ner svullnaden och kolla om kroppen ville ta hand om bakercystan. Fyra övningar (höftlyft, draken, enbensböj och gummibandsövning för höften) skulle genomföras om inte varje, så åtminstone varannan dag. Gärna i kombination med tung styrka för benen med enda restriktionen ”inte böja mer än 80 grader på onda knät”.
Envis karantänträning
I kalendern bokade jag in att träna nästan varje dag. Ibland 12 minuter, ibland upp till 50 minuter. Första veckan blev knät värre och jag misströstade. Jag hade hela tiden Hannas ord i öronen ”kör hårt ändå och undvik löpning”. Jag totalvilade från löpning och tog promenader. Försökte mig på att cykla men saknade kicken, och fortsatte med styrka tills jag var uppe i 4 timmars styrka i veckan. Sen vände det. På två dagar var det som att knät ”aldrig skulle kunna skjuta ifrån i ett löpsteg i sand” till att kännas som det starkaste knät/benet i världen som skulle kunna hoppa på ett ben över Skåne. Eller Kungsholmen åtminstone. Min känsla av värdelöshet byttes på en gång och det blev ROLIGT att köra styrkan.
På den säkra sidan
Jag fick tid hos Ortopeden jag varit hos förra året som såg till att göra en MR av mitt knä och menisk. Han konstaderade irritationen i broskvävnaden och meddelade att det inte menisken det är fel på, och att jag inte behöver opereras. Skulle mina problem komma tillbaka kan en kortisonspruta hjälpa. That’s it. Den stora frågan han ställde var ”Varför slutade du med styrkeövningarna?” Ja, det kan man ju undra.
Och vad händer om jag sköter mig?
Förutom att jag får dricka en massa champagne får jag springa igen. Smyga igång med 8-kilometersrundor och denna vecka upp till 12. Tänk vad snabbt det går att vända en löpkris till en styrka, bara genom att sköta sig. 15 dagar tung styrka utan löpning. Nu löpning och styrka.
Nu ska här joggas vidare och byggas en stark Evighetsmaskin.
Leave a Reply