>Jag kan knappt tro att det är sant. Jag tittar på min Garmin, dubbelkollar i träningsprogrammet och den inladdade rundan. Tittar ut, ser mig i spegeln. Tillbaka till träningsresultatet.

Fokus i dag var att inte hamna i min Comfort Zone och springa i 5:25-tempo. Jag började med att springa ner mot Stadshuset och vidare längs Karlbergskanalen. De första 3 kilometrarna gick på 4:49, 5:06, 4:59. Benen kändes lite sega, men det kan nog bero på tempot snarare än den lilla träningsvärken jag dragit på mig från gårdagens morgonpump. Jag brukar ta slut rätt fort när jag öppnar snabbt, så jag saktade ner på tempot lite. I alla fall trodde jag det.

Likt en blixt, iklädd kyckling-gul tröja, sprang jag sicksack mellan turister, cyklister och hederligt promenadfolk. Jag kände mig stark. När jag sprungit ca 6 kilometer och var dryga minuten snabbare än vanligt satte jag in autopiloten. Jag lovade mig själv där och då. Pressa, pressa, pressa…Mia, du dör inte…pressa. Jag hittade balans mellan andning, seghet i benen och rytmen till musiken. Vid Västerbron tog jag tillfällig semester och lät kropp och knopp njuta av ett långsamt steg upp över bron, där det gick i ’rasande fart’ i tisdags. Svängde av mot Tantolunden för att springa Söder runt.

Här var fokusen total, inte tappa fart och hamna i lunk. Undvik att sakta ner på grund av alla gående.

Kilometer efter kilometer behöll jag fokus. När jag sprungit 15 kilometer började jag känna mig lätt illamående. Det är ju denna känsla jag strävat efter! Att veta att jag pressar mig. När jag kommit genom Gamla Stan, upp mot Stadshuset visade min Garmin 17,5 kilometer. Jag fortsatte längs Norr Mälarstrand en kilometer och vände tillbaka. Jag var tvungen att springa uppe vid trottoaren vid husen i stället för nere vid vattnet för att inte springa på Vårgående hundägare och barnvagnsmarodörer.

När 20 kilometer pep till i klockan stannade jag. Klockan viadade 1:43. Jag var helt slut i benen och trött i huvudet. Orkade inte ens göra en snabb överslagsräkning och kolla snittiden. Orkade inte ens knappa fram det på klockan utan tänkte att det får bli en liten överraskning i datorn.

Här sitter jag alltså nu och njuter av 20 kilometer avverkade i 5:08-tempo. Medelpulsen låg på 161 (max 171). Jag känner mig grymt nöjd för att jag kunde hålla sånt fokus (trots två långsamma kilometer mitt i, varav den ena över Västerbron).

När jag blir stor ska jag lära mig att få fina kartbilder över löprundan. Det går säkert med min Garmin. Förresten efterlyser jag en Garminutbildning, vill lära mig allat…har hintat på annan blogg. Någon som känner sig manad?