Eller 22 km för välgörenhet.
Det hela började med ett mail från en Kerstin ”Vill du springa med mig?” där hon undrade om jag ville springa några kilometer i deras insamling till flyktingar #run4refugees. Jag kunde inte ansluta på dagen utan lovade att springa med dem på kvällen. Jag skänkte 250 kronor som skulle bli 5 kilometer. På facebooksidan de ordnat läser jag sedan följande:
Hej igen kompisar.
Ni är så obeskrivligt, vidunderligt vackra, generösa. Att vi är så många som tycker såhär, känner såhär – att människor är välkomna hit, oavsett ursprung. För att de behöver det. Som Nilla skrev igår; när ni ser er i spegeln är det modig och stark människa som ser tillbaka på er. Kom ihåg det. För mig har det varit en sällsam vecka, detta att veta att så många känner som jag, sluter upp för de som behöver det.
Jag lovade ju att återkomma med vem som springer de kilometrarna som överstiger Nillas, Jons, Piotrs & mina 9 mil och kan stolt som en tupp meddela att det är Maria Thomsen, a.k.a. Marathon Mia. För er som kanske inte känner till vem Mia är så kan jag ge er följande analogi: Tänk dig att du har en gitarr och spelar lite hemma på kammaren ibland. Så kommer du på att du kanske kan ha en liten spelning i trädgården, eller i garaget om det regnar, och bjuder in familj och vänner och hoppas i smyg på att det kanske kommer så många som 10 personer för att lyssna. Så visar det sig att ganska många vill komma och du inser att du nog behöver ha lite hjälp. Så du frågar din syrra som är väldigt bra på elgitarr, och två personer i ett community du är med i, som du inte känner men som verkar väldigt trevliga och är bra på trummor och bas.
Så tänker du att det vore fint att ha någon på sång också. Och man kan ju alltid försöka. Så du mailar Bruce Springsteen och frågar om han kan komma. Och det kan han.
Mia kanske inte själv håller med om att hon är Bruce, men för mig är hon det. Jag skulle vilja kunna springa precis som hon. Vara lika pigg, levande, energisk, himmel-eller-helvete som hon. Ja, jag gillar Mia väldigt mycket.
Kilometer 111 and beyond: Mia Thomsen.
Gunilla och jag i sluttampen av de ihopsamlade kilometrarna och pengarna till flyktingar. Foto: privat
Jag kände mig grymt smickrad så när jag mötte upp en av systrarna för att springa mina 5 kilometer så visade det sig att hon var mör i benen och hade en blodblåsa på tån. Jag tog med henne 10 kilometer av de återstående 32 och betade av de sista 22 för en god sak. Jag sprang lugnt i Stockholmskvällen och tänkte att jag fick vara Bruce Springsteen för en stund. Det hjälpte.
Idag läste jag vad den privata lilla insamlingen åstadkommit:
Klart. 6250 kronor insatta till UNHCR.
Mina allra hjärtinnerligaste tack till er alla som på olika sätt bidragit. Skänkt pengar, delat, sprungit. Varit medmänniskor med stora hjärtan.
6250 kronor, gör det verkligen någon skillnad? Ja. Vet du vad man kan göra med de pengarna? Man kan ge två familjer ett hem. Man kan förse 178 barn med en varm filt så att de slipper frysa. Man kan köpa 500 dunkar vatten som kan släcka törsten hos många, många människor. Eller man kan köpa näringsberikad nötkräm, så många lådor att man räddar livet på 26 barn. 26 barn. Så många som de är min yngste sons klass. Så många som de är i mitt lilla syskonbarns förskolegrupp.
Med 6250 kronor kan man rädda livet på 26 barn. Det. Är. Skillnad.
Tack för att ni ville hjälpa Nilla och mig att göra det här.
Leave a Reply