Anhörig Anorexi

”Men Elin! Ta hamburgerbröd så du blir mätt! Du är alldeles för mager – skärp dig!”

Jag minns dagen då vi förstod att Elin var sjuk. Det var i januari/februari när kylan var hemsk och vi inte fick upp värmen ordentligt i vår lägenhet på Kungsholms Strand. Det hade varit kallt i några veckor och min dotter bar dubbla koftor och frös konstant. Själva viktnedgången gick väldigt snabbt, men det var svårt att upptäcka under lager av kläder. Att hon var smalare i ansiktet trodde jag berodde på att hon var på väg att bli vuxen, hon var närmare 18 år.

Elin som aldrig varit intresserad av matlagning kom plötsligt hem med roliga recept som hon ville testa. Jag blev överlycklig eftersom matlagning är ett av mina stora intressen. En dag när hon kom och sade att hon ville baka bröd som inte hade några kolhydrater började jag ana oråd. De vita, torra och tråkiga sakerna som togs fram ur ugnen var rätt äckliga. Vi tittade på varandra när vi smakade på bröden och jag såg i Elins ögon att hon inte var okej. Jag såg en inre fight och den skrämde mig. Inom mig var jag i chock och alla känslor och tankar rusade – men jag behöll mitt lugn. Jag visste att jag inte skulle kunna konfrontera henne där och då.

Mycket som snurrar i huvudet, men inget som syns utanpå. Att behålla lugnet var det svåraste. Foto: privat

Jag pratade med Elins bror samma kväll och han hade samma oro. Vi försökte komma ihåg hur senaste veckorna sett ut och insåg att hon ”alltid hade ätit” när hon kom hem. Antingen hos sin pojkvän, pappa eller ute med någon kompis. Jag och Alex bestämde att vi skulle hitta ett bra tillfälle att prata med henne. Vi förstod att vi behövde gå varligt fram och att inte anklaga henne.

Dessa dagar och timmar var surrealistiska. Det vanliga livet pågick. Jag vaknade, åt frukost, gick till jobbet och tränade. Jag hade ett 100 mileslopp framför mig i april, löpningen blev min ventil, ett sätt att samla tankarna. Vardagen var yta men inuti rasade kaoset. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag gå tillväga. Dygnets timmar gick åt att tänka. Och handla. För det är så jag är – letar lösningar på problem. Jag googlade behandlingshem och sjukvård för ätstörda, jag letade upp olika terapeuter och psykologer, hittade föreningar för sjuka och anhöriga. På två dygn hade jag en lång lista med olika alternativ, allt för att vara redo för det Elin skulle tänkas vilja haka på. Och då hade jag inte ens berättat för henne att jag förstod att hon var sjuk.

I samma veva får jag mail från två av hennes vänner som oroar sig, de har kontaktat mig oberoende av varandra. De säger att de märkt en förändring i Elins beteende och de vet inte hur de ska tackla det. Jag säger att jag är medveten om problemet och att jag har en plan. Jag tackar dem och säger att vi håller kontakten så vi kan kartlägga allt. Det känns hemskt att gå bakom hennes rygg, men jag vet att det är så vi måste göra. Vi behöver skilja på sjukdomen och personen.

Kvällen för konfrontationen faller sig väl. Vi ska äta hemgjorda laxburgare som både Alex och Elin älskar. På bordet står nystekta burgare, ett fat med sallad och tomat, en skål yoghurtröra och en korg med goda hamburgerbröd. Alex och jag hugger in och bygger våra hamburgare, Elin tar två salladsblad och lägger en laxburgare på. Hennes ögon tåras och hon kämpar med maten i handen. Hennes magra fingrar som liknar fågelklor omsluter salladsbladet och hon darrar. Jag ser att hon just nu inte bara är svag fysiskt utan även mentalt. Alex säger ”Men Elin, ta ett bröd! Du är så himla mager att du gott kan äta! Skärp dig!”. Då börjar tårarna rulla ner för hennes kinder. Jag säger ”Du behöver hjälp va?” Elin bryter ihop och då pratar vi. Hon är fåordig men säger att hon behöver hjälp. Det har gått över styr och hon vet inte vart hon ska ta vägen. Jag är lugn och berättar om olika alternativ som finns. Vi kommer fram till att hon ska göra en egenanmälan till Capio Anorexi på Löwenströmska.

Dagarna som följer är intensiva. Jag slits mellan att vara ömsint mamma och en som letar sjukvård och lösningar. Jag parerar hatet till hennes ångest och anorexi med kärleken till mitt barn. Det är inte lätt. Vi kommer snabbt in på Capio Anorexi och Elin har då ett BMI på 14,2. Överläkaren säger att det är fullt på intensivvårdsavdelningen där Elin egentligen borde komma in och bryta sin svält, men att de snabbt ska frigöra en plats på Dagvården åt henne. Jag och Elins pappa får höra om vad som händer i hennes kropp just nu, att hennes mens har försvunnit, att hennes hjärta kan ha svårt att orka pumpa runt blodet just nu samt en rad andra saker. Det ska ta två dygn till innan hon får komma i vård. Hon har totalt förbud att röra sig och får från och med nu sjuktransport.

Jag är rädd. Jag är orolig. Samtidigt vill jag visa mig stark för Elin för att hon ska orka gå igenom detta.

Elin två år gammal, i knät på morbror Henrik. Något drömmande i blicken och hela livet framför sig. Foto: privat

För 17 år och 11 månader sedan lämnade jag och hennes pappa Löwenströmska med nyfödda Elin i famnen. Nu lämnar vi samma sjukhus med ett barn i svält. Det blir så påtagligt mellan liv och död. De kommande nätterna ligger jag bredvid Elin och håller min hand på hennes bröstkorg för att känna att hennes hjärta slår, precis som jag som nybliven mamma tidigare förmodligen låg och lyssnade att hon andades.

Här börjar vår resa. Elins kamp om att bli frisk. Min kamp för att hålla ihop och klara vardagen samtidigt som jag ska stötta. Det finns så ofantligt mycket att berätta att det skulle ta en hel bok att beskriva det vi gått igenom.

På väg tillbaka – efter en massa slit åkte vi till Sicilien på semester. Foto: privat