Lite längre. Lite bättre. Lite trevligare. Så presenterar vi vår sexmilare här på Löparveckan på La Pared Powered by Playitas. Löpturen igår var ingen undantag!

Vi startade med de bästa förutsättningarna! Mulet, lite blåsigt och 19 grader. Gänget var taggat och planen var att springa från La Pared via en varierad rutt till Playitas. Sträckan dit var 32 km, och sen var det bara att vända tillbaka efter lunchintag.

Turen startade med ungefär fyra kilometer grusväg i motlut som övergick i en kuperad del asfalt upp till GR131-leden. Vi gick raskt i uppförsbackarna och lät frukosten landa och fördela energin från magen ut i kroppen. Vi passerade en getfarm och Librada övade sig på att gå nära, geträdd som hon är.

När vi samlat tillräckligt med höjdmeter vek vi av på leden. Här hade Rune Larsson och jag förberett med vattendunkar som vi fyllde våra flaskor från. Leden bjöd på den vackraste av löpningar! Kilometrar av landskap med stenkantade stigar och vyer som etsar sig fast långt inne i själen.

Härefter var det dags att ta sig ner i en dal och värmen blev påtaglig. Förbi en restaurang som hade gott om skyltar som visade vägen både på dit och hemvägen – mycket lätt att hitta även för en lokalsinnesdyslektiker som jag. 

Halvvägs igenom kom vi till ”Tanten” som hade en supermercado med kalla läsk och annan behövlig energi (choklad till mig!). 

Det som sedan ser mysigt ut på kartan i form av grusvägar visar sig inte alltid överensstämma med verkligheten. Vi hamnade i mjukt grus som sög musten ur både låren och humöret. Väl uppe på asfalten efter några kilometer kunde vi skönja delmålet Playitas.

Efter lunch skingrades de skyddande molnen och solen visade sig från en klarblå himmel. Nu började det bli riktigt varmt och våra vätskedepåer på hemvägen lockade. Nu delades gruppen upp i två olika fartgrupper och jag hängde med det första gänget. Vi valde alla att springa asfalt och rondellöpning istället för den mjuka sandlådan.

Vägen mot restaurangen var jobbig med motvind och hetta. Vi hade dessutom magarna fulla av kolsyra från de kalla citronläsken som vi köpt hos ”Tanten”. Jag hade nöjet att få uppleva först Anders, sen Libradas och slutligen Marias distansrekord (21, 42 och 45km). 

Vid sista vätskekontrollen (55 km) knorrade Librada och försökte få oss att gå med på att hon skulle lifta sista biten. Det gick vi förstås inte med på så jag gav henne en gel. Det gav henne fart under galoscherna och hon flög iväg nerför asfalten och lämnade oss. Hon kom först tillbaka till La Pared.

Jag, Anders och Maria tuffade på i värmen och kom fram en stund senare. Den sista halvmilen var det kall öl det enda vi kunde prata om. Och det fick vi förstås framme vid målet. Efter närmare 64 kilometers löpning.