>…med tonvikt på Långpass.
Närmare bestämt 6 mil. Drygt. Kvällen före passet – (som är ett träningspass och inte en tävling) blev jag nervös. Jag vet inte varför, men jag gick lös på cashewnötter och After Eight tills jag kände mig som en stoppad korv. Sov ganska gott och åt en normal laddarfrukost:
Något som kännetecknar en Ultralöpare är ryggsäcken. Ultralöpare springer med proviant, dryck och extrakläder på ryggen. Jag känner mig fortfarande som en Wannabe och proppar löparjackfickor med powerbars, sönderklippta salta fiskar och ferraribilar, knölar ner SL-kort i Vätskebältet och gömmer kamera och nyckel i en liten bältesväska. Min extratröja knöt jag om röven för att hålla värmen. Här är mitt medtag:
Jag stod länge i valet och kvalet i valet av kläder. -3 grader. I vanliga fall hade jag valt mina tajta Craft vinterlöparbrallor, men vis av erfarenhet (jajamensan) vet jag att jag börjar frysa under långpass. Därför tog jag underställ med långkalsonger och mina prassliga fotbollstränarbyxor. Halva kroppen smordes in i Vaselin: Ljumskar, navel, BH-bandsrand/pulsbälteområde, armhålor, ansikte och tår. Tog en extra klick för att hålla ögonbrynen på plats. Jag tog både LdB’s Rose deodorant och Rexona 24h Active under armarna – men dessa ska jag reklamera för jag luktade varken ros eller sportigt fräsh i armhålorna när jag kom hem!
Vi möttes upp vid Slussen och var väl ungefär 45-50 personer som löpandes skulle besöka de Norra och Västliga förorterna denna sista Söndag. Jag kände igen några från Hornstull-Järna: Jerry, Funrun, Sebastian, Magnus, Peter L (arrangör för dagen), Kristina och några till jag inte minns namnen på. Från Linnéa dök Fredrika, Anders, Jossan och Linda upp. Jag fick nästan tårar i ögonen av att se alla svart och neongula människor med stora leenden på läpparna. Att insupa denna atmosfär gav mig energi och gårdagens frosseri omvandlades från magont till rent bränsle.
Den uppmätta banan var ungefär 60 km. Gruppen delades snabbt upp i två delar, där den första drog iväg i ett 6-minuterstempo. Jag valde den andra gruppen och sprang första delen med Fredrika och Funrun. Vi körde ett skönt Maffetempo i 7.30-fart. Jag delade upp dagens löpning i 3 stycken 2-milare. Jag höll en låg puls mellan 122-129 de första 15 kilometrarna och kroppen kändes skön. Det var som Mr Maffetone himself masserade mina ben och lät blodet strömma genom musklerna. Inte en känning i baksida lår eller sätesmuskel. Vi sprang Valhallavägen och passerade folk på väg mot TSM, bort mot Universitetet, Bergshamra, Danderyds Sjukhus, Mörby Centrum, Sjöberg, Sollentuna. Jag körde lite löpskolning emellanåt när jag tyckte att det kändes segt. Man vill ju inte missa värdefulla kryss hos Nix.
Efter 22 km valde jag, Sebastian och Magnus att springa lite snabbare. Vi lämnade gruppen i Sollentuna och sprang via Akalla, Hägerstalund och Hanstafältet mot IKEA i Barkarby där vi skulle möta upp de andra på MAX. Förra gången jag sprang en Ultradistans kunde jag inte äta annat än en fralla, dricka en Gainomax och peta i mig Powerbars. Den här gången var det kallt, jag höll långsammare tempo och magen skrek. När vi kom till MAX visade distansen 32 km. Där körde jag stretch och löpskolning, bytte undertröja och åt ett minimål. Denna lilla hamburgare skulle krampa magen och ge sura uppstötningar resten av passet men kändes helt okej där och då.
Det brukar gå att mäta antalet sprungna kilometer på längden av mina flätor. De brukar ha en tendens att bli kortare och tovigare för varje avlagd kilometer. I går var det så kallt så flätorna frös och höll sig intakta hela vägen.
före/efter
Efter matpausen satte vi fart mot Hässelby via Jakobsberg. Vid ungefär 4 mil passerade vi min farmors hus, så här glad är jag utanför henne (1,5 kilometer innan jag snubblar och skrapar upp knä och handflata). 
Sebastian tjatade i 2 mil om hur tråkig Lövstavägen/Drottningholmsvägen var så vi försökte allt vad vi kunde att ha tråkigt de sista milen. Det gick inte. Det går liksom inte att ha tråkigt när man springer i prattempo och får lära känna nya människor, dela stela ben och trötta ryggar med. Det går inte att ta bort glädjen i att applådera Linda som tog Marathondistansen fast hon bara sprungit 22 km som längst tidigare. Det går inte att undvika medsmärta när Magnus haltande hoppar av vid 40 km med ömmande hälsenor och Funrun som hade svårare än jag att smälta MAX hamburgare.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en söndag. Att få vara ute hela tiden som solen skiner. Att få njuta av frisk klar luft. Att inte känna stress och kaos. Att bara vara. Att vara med kropp och själ.
Efter en kort paus vid McDonalds Brommaplan återstod bara en liten bit löpning. Gänget bestämde sig för att ta Drottningholmsvägen mot Thorildsplan, springa längs Norr Mälarstrand, Stadshuset, Gamla Stan för att avsluta där vi startade – Slussen. Jag tänkte hoppa av hemma bredvid Stadshuset, men min Garmin visade bara på 57 km. Jag fortsatte alltså. På trötta, stapplande ben och dragandes på en energislut Sebastian lunkade jag fram i Gamla Stan. Väl framme vid Slussen visade Garmin 59,12. Grrrr. 3:ans buss stod varm och väntade på mig. Fredrika sa att jag skulle nog få ihop mina 60 km när jag laddat rundan i MotionBased… men jag litade inte på att nivåskillnaden skulle ge mig mina 880 meter så jag hoppade av vid Tegelbacken, joggade den sista biten hem och stannade klockan på 60,12 – Yey!
MotionBased visade senare 62,34. Nytt längdrekord. Och nästa gång ska jag springa med ryggsäck – för nu är jag väl en Ultralöpare?
>Grattis till dina 63kilometer! Nu är du Ultra-Mia istället ju! Hur mår kroppen idag?
>Jag gillar den där powerbaren eller vad det är som heter Power shaper…undrar om den tillför energi eller nåt annat?
Verkar varit en trivsam runda…hade ju velat följa med där…
>jag säger bara wow!!! imponerande löpning ultra-mia!!!
>Nike: Jag har bara ont i handleden efter fallet… annars gjorde nog den sköna Maffefarten sitt! Blev liksom träning och återhämtning i ett.
Ken: Men varför följde du inte med? Jag vågade aldrig smaka den där shapersaken, den låg stelfrusen kvar i fickan när jag kom hem. Men fiskarna var goda även kalla 🙂
>javisst är du en ultralöpare Mia, och med klass!!
Jag är så himla impad av alla er som orkade så långt!
Stort tack för all pepping igår och grattis till ditt nya längdrekord!
>Du är nog den härligaste människa jag känner. Maken till energiknippe får man leta efter. Snacka om att hålla hela gruppen going 🙂 Grattis till nytt längdrekord föresten 🙂
föresten. Var är fasanvägsbilden? 😀
>Grattis till rekordet!! Jag är sjukt impad över dig (er)!
Jag vill också vara med på sånna där roligheter! Kanske får flytta till sthlm trots allt.. 🙂
>Magda: Du hann emellan! Vilken bragd att kunna imponera på dig! Yey 😉
Jossan: Tack själv – vad kul att få vara med dig när du tog ditt rekord… och fortsatte…och fortsatte 🙂
Linda: Gulle! Något måste man ju fördriva tiden med… att skutta omkring och vara glad är rätt kul tidsfördriv 🙂 – och grattis till Marathondistansen!
Andréa: Stockholm är lockande och skrämmande. Boka in några Wannabe-helger och häng med på våra galenskaper!
>Oj coolt! Blir impad, det var inte dåligt! =)
>Tack för en grand day out!! Shit vad kul det var.
Du behöver inte skaffa ryggsäck för att vara ultralöpare, det är många som vägrar. Hade nog själv skippat min om det inte varit för walkie-talkien och den kollektiva nojan angående ombyteskläder som jag gick på i vad som visade sig vara onödan. De snabba grabbsen har ju knappt vätskebälte!
>Åh, vad det där låter underbart!
Spanande efter din glada uppsyn i lokaltv:s inslag om passet. Men de valde visst att filma bara det snabba gänget…
>Tjena Mia,
Tack för sällskapet mellan Sollentuna och Barkaby.
Det bästa beslutet jag fattade igår var trots allt att bryta. Mina hälsenor knastrar härligt när jag går omkring på kontoret idag.
Men jag lär mig lite från gång till gång. Så snart räknar jag med att jag kan vara med på långpassen hela vägen.
Om vi du inte springer på varandra på maran så syns vi säkert påvägen mot Järna i sommar. Lycka till på Maran!
/ Magnus
>Cicci: Ja, lite stolt kan man känna sig såhär dagen efter 🙂
Fredrika: Cool – då skippar jag ryggan i fortsättningen också – och jag behöver ju ingen walkie-talkie eftersom jag skriker så högt 😉
Bureborn: kul att TV kom och filmade, de valde snabbhet före skönhet…hehe. Jag förstår att de inte orkade vänta på oss i kylan i en halvtimme extra.
Magnus: My pleasure – klart vi ses på något lopp eller långdistans! Du var grym som orkade kuta så långt med ömmande hälsenor.
>Du är inte bara en ultralöpare, du är en ultradrottning! Wow, vad coolt! Jag är så sjukt sugen på att göra som du när jag blir stor 🙂
>Härlig läsning, Mia!
Du är en grym allroundlöpare!
:o)
>Och så säger Sebastian att han är ful i mössa. Vad ska jag säga!!!
>Grattis till längsrekordet. Jag är superimpad! Härlig fasan-min på kortet! ;o)
>60 km i ett svep. Det är långt, så långt. Så bra sprunget!
>men mia – du ÄR ju ultralöpare sen tidigare, försök inte slinga dig.
PoK!
>Vi träffades aldrig under passet, jag var med längre fram och i farten var det plötsligt tomt bakåt. Ni verkade ha en trevlig resa denna vackra vinterdag, mycket trevlig berättelse. Visst är det härligt att i långsamt tempo låta benen arbeta sig genom riktigt långa distanser!?
>Du är ju helt grym! Och jag som var så stolt över dagens långpass på 21 km. Det känns plötsligt ganska ”fjuttigt”! 🙂
>Jag skulle ochså vilja klara av att sprinag så långt som ni gör, låter som ni har härliga löppass tillsammans 🙂
>Vilken fin och inspirerande berättelse. Får verkligen försöka planera in att hänga med nästa gång… När blir nästa långpass tror du? 🙂 Fast, ni måste kanske få vila lite först.
>Wow! Grymt impad! Låter hur härligt som helst. Fast du slog min sommar-ultra med dryga kilometern….grrr 🙂
>Karin: hmmm – Drottning – me like!
Jerry: Och jag som blev så glad att du var där, tänkte ut minst tio saker att tråka ut dig med – så sprang du iväg i all världens fart!
Fredrika: Eller hur! Min kompis från London säger: Han är snyggare MED mössa…
Magdalena: Man kan nästan se näbben?
Lena: 6 mil ÄR långt. riktigt långt i löparskor…
Funrun: Mia – den hala ultralöparen?
Staffan Å: Du missade en massa trevligt snack 🙂
Malin: Men 21 km är också toklångt. Var stolt! Njuuuuut!
Elin: Du är så ung – långdistanser är för gamlingar – din tid kommer!
Snorfröken: Får jag föreslå Hornstull-Järna med samma upplägg. I början av juli, med chans att hoppa av vid valfri tunnelbana / pendeltåg var 5:e kilometer. Anmäl dig på Funbeat eller Ultraschmultras blogg 🙂
Anna: Jag slog DIG???? DU är ju grym. då är ju jag också grym! Heja oss!
>Du är GRYM Mia !!! Så himla kul att få läsa dina härliga berättelser! (Ja förutom det som hände E då…)Tänk om jag kunde ta mig i kragen och börja springa lite…men just nu är det -20…hmmm lite kallt…och på sommaren är jag lite rädd för björnarna som finns runt knuten;-) Får ta mina styrke/spinningpass inomhus jag…
Puss o Kram // Heli
>Heli – du kan nog komma på någon bra utomhusträning i Thailand om en månad 🙂 *puss* tillbaka
>Aj ,vad du imponerar just nu!
>Mia,
Attans osis att jag missade din ”terror”, det hade jag så gärna tagit! ;o)
Kan konstatera så här i efterhand att jag överskattade mitt kunnande och hängde med för snabba löpare. Med för mycket kläder och packning, svettades oceaner och drack för dåligt.
Nåja, alltid lär man sig något, kanske… 🙂
Gott nytt skadefritt löpår!
=D
>UltraMia!
Vill bara säga hur väldigt imponerad jag är. Det finns inte i min värld att springa så långt.Du sprang hela min veckodos på en dag!
Jag är chockad men inte förvånad!
Många kramar / C.
>Grymt av er som sprang! Roligt!
Gott nytt år på dig och resten av familjen!
>Jogga99: äsch…:)
Jerry: Nästa gång får du köra i vårt tjattertempo 😉
Clarre: Då imponerar du med tid så imponerar jag med längd! Kram!
Dunceor: Tack detsamma!
>säger bara en sak. A.V.U.N.D.S.J.U.K! 🙂 det finns många som är grymma men du är nog grymmast.