>60k snölöpning från Slussen ut i spenaten och tillbaka- mina tänkta 30k blev 43k – allt för att få tillbringa så mycket tid som möjligt med härliga människor.

Träffade ordföranden från SFIF’s Ultradistanskommitté Cecilia Pettersson på perrongen, kände genast att dagens löpning skulle bjuda på det bästa! Hoppade på ett tåg senare och mötte Camilla – ultraelitlöpare som tuggar terräng till frukost. Det satte liksom ramen för dagen. Vid Slussen stod IF Linnéaiter, elitlöpare, långdistansare, Friskis-löpare, nybörjare, old-boys, glada, långa, korta – de flesta tightsprydda med löparryggsäck. In kommer en av mina idoler – vackra Ultra-Emelie – den glade och var jag än vänder mig står det förväntansfulla löpare. Fick mig ett kärt återseende av Arvid och Thomas som jag träffade i Monte Gordo i mars.

Löpare från alla håll och kanter, några ville testa ultra för första gången, andra var elitlöpare som såg ett bra tillfälle att få sällskap under ett långt träningspass.

Jag teamade snabbt upp med Kristina P, som också valde mellansnabba gruppen. Vi hade så mycket att snacka om så vi pinnade iväg och hamnade en bit före gruppen. Tog oss igenom obanade, sliriga gångpassager och förberedde kommande löpare för grön våg vid övergångsställena. Vi hade en god pratstund och har lovat mer gemensam löpning framöver – Nya universun – nya berättelser att utforska!

Med på turen var Stefan som anordnar GAX. Det blev mycket snack om tävlingar, förberedelser, känslor och anmälningar. Kändes grymt att åter få snacka med skåningen – nu i minusgrader (möttes i juli då han hakade på Hornstull-Järna). Han pratade mycket om 100 milestävlingar i USA. Jag inser att jag inte snöat igen totalt då jag inte kände igen en promille av loppen. Men det förstås – min ultrakarriär började ju i år och jag har mycket att lära!

Min partner in Ultra crime – Staffan, skulle också ta en kortare vända. Den slutade på 49 kilometer. Jojatackar.

Ett återkommande tema för mina ultraturer brukar vara flätorna. De brukar ju ”klättre uppåt” och bli kortare allteftersom jag lägger kilometrarna bakom mig. Nu var de stelfrusna och lika långa hela vägen.

Lite rimfrost i nackskägget. När vi passerade Sollentuna visade termometern -9 grader. Härligt att snön var så hård och knarrande, den riktigt glittrade när solen bröt igenom.

När jag sprungit 27 kilomteter var tanken att jag skulle vika av och ta tunnelbanan 3 kilometer bort. Men detta ville jag inte släppa – ryggtavlorna framför och flåsandet bakom mig på Ultrelöparna Bernt, Stefan, Kristina, Arvid, Staffan och fler andra löparnördar. Detgickliksominte.

Hakade på ända till MAX i Barkarby för att möta ultraeliten: Herr och Fru Elinder, här med IF Linnéas Tene. Coach Ken såg lite sliten ut så jag plockade upp honom och lovade att visa närmaste tunnelbana…

Jag tog en ”genväg” som var vacker. Här kändes det grymt att springa, hela kroppen var pigg, benen i perfekt långdistansform och pulsen låg – till och med lägre än vältränade Ken’s! Jag höll mig i utkanten av Järvafältet för att få några extrakilometer. När vi närmade oss tunnelbanan återstod det 500 meter för Ken att få marathondistansen.

Dessa 500 meter fick han springa på tunnelbaneperrongen.

När resten av gänget sprang drygt 60k så tog vi en etapp via tunnelbana. Väl på Fridehemsplan joggade jag i tunnlarna och gångarna uppför rulltrappan, hem via skön nerförsbacke och fick ihop totalt 43 kilometer.

Lite dusch och mat – redo för nya roligheter redan klockan 16! Jag hade säkert grejat 17k till – men jag hade lite smått och gott att göra hemma.

Jag njuter av långsam långdistanslöpning. Jag känner sådan harmoni och glädje med dessa människor. Vill behålla känslan länge… jag kapslar in den och tar fram den till helgen – för på coachens schema till mig står det Vallentunaloppet 10k på Nyårsafton. Då ska jag springa fort är det tänkt. Gulp.