Det finns inte ett bättre sätt att spendera en vackert krispig vinterdag än i löparskor. Lägg till sällskap av ca 150 löpare, ett välarrangerat pass av Peter Lembke och alla kramar innan starten av vänner jag inte träffat på ett tag.
Samling vid Slussen
Samling och genomgång vid Slussens tunnelbana. Foto: privat
Innan vi delar upp oss i fartgrupper kör Peter Lembke lite information om bansträckningen och depåstopp. Jag valde ingen speciell grupp utan ville springa på känsla och prata med vänner. För mig är inte farten så viktig utan snarare distansen. Peter’s fru Ulla och snälla Annica hade som vanligt fixat bakluckefika åt alla. Det har de gjort alla år jag sprungit (tror jag bara missat ett år) och vi har gått från att vara typ 10-15 löpare till att vara en hel organisation. Nu fanns det stora termosar med buljong och kaffe, luckan fylld med russin, chips, nötter, tomteskum, pepparkakor och saffransbullar – och så Coca Cola förstås, som är ultradrycken. Jag är så tacksam för deras engagemang – guld värt med energi och värme i vinterkylan.
Fina återseenden
Jag och Katrin på Max efter ca 30 km. Foto: Katrin Andreasson
Snabbt stötte jag på Katrin från IF Linnéa och det var ett tag sedan vi sprang tillsammans, nu passade vi på att prata ikapp oss och springa 37 km tillsammans innan hennes träningspass var klart. Kilometrarna tickar snabbt när man har mycket att prata om. I skaran återseenden var också #ultraveckan gänget från Playitas, klubbkamrater, Jan-Erik som jag ska springa Det Stora Äventyret med och alla kära ultrafamiljsmedlemmar. Petra från Löplägret i våras mötte upp vårt gäng med en extra energidepå med varmt te, russin och pepparkakor – guld värt!
En Evighetsmaskin
Kroppen var snäll och transporterade mig framåt utan besvär. Jag hade dock missbedömt mina vantar som blev varma och fuktiga och frös till is strax innan depåstoppet vid halvmaran. Mitt löpsällskap Robert hade som tur var med sig extra vantar som jag kunde dra över mina tunna, torra och efter ett tag kom den där smärtan som känns olidlig när frysta fingrar återfår sin värme. Jag ville helst gråta men en kopp buljong hjälpte till inifrån, och den vackra gesten och omtanken med hjälp värmde också.
Årets första och sista snabbmatshamburgare
Jag äter inte snabbmat. Punkt. Utom på Årets Sista Långpass – då äter jag hamburgare på Max med de andra. Det är årets första och sista snabbmatskedjeburgare (jo, jag äter hamburgare hemma).
Smartaste draget!
Robert och jag efter drygt 6 mils löpning. Starka, glada och pigga. Foto: privat
Eftersom de sista kilometrarna brukar vara jobbigast, så sprang vi dem först. Från Kungsholmen till Slussen, vilket gjorde att vi kunde kliva av hemma hos mig (3 km från start). Klockan visade då 60,3 kilometer, kroppen var pigg och magen hungrig. Jag hade lyckats hålla värmen hela vägen efter fadäsen med handförfrysningen och kände mig pigg och stark.
Vad är Årets Sista Långpass?
En tradition där alla kan vara med och du springer så långt du vill, med möjlighet till trevligt sällskap upp till dryga 6 mil. Missa inte det nästa år!
Leave a Reply