>Eller rättare sagt att TA ägandeskap över sin kropp.
Diskussionen om tävling, träning och tokerier har pågått ett tag. Det fälls små gliringar till höger och vänster, folk uppfattar saker och ting olika. Senast skrev Ultraschmultra sin syn på gruppträning. Jag älskar gruppträning men jag gör det på mina villkor. Jag försöker att vara en förebild och lära ut, samtidigt som jag vill lära mig av andra. Att peppa och pusha någon är inte alltid helt lätt. Eller rätt.
Peppning måste komma vid rätt tillfälle och innehålla rätt saker. Du är herre över din egen kropp – låt ingen annan bestämma om du ska köra 2 extra intervaller ”Kom igen då! Du som är så stark klarar det nog”. Likaså kanske du just idag vill/kan/känner för att köra 3 extra för att du är grymt stark.
Jag tror att många tränar i grupp för att genomföra den kvalitetssträning som ofta är så svår att genomföra själv, eller för gemenskapens skull, eller för att se om man kan utvecklas. Folk som joggat ett par år kanske kommer i en slentrian och kör samma runda på samma tid varje gång – de vill kanske kolla hur de kan göra annorlunda, eller vad de kan ändra på.
Egentligen handlar det mest om vår syn på oss själva och om komfortzoner. Vad är det som påverkar oss? Vad gör att vi känner framgång – är det samma sak som den snabbaste i klubben? Om mitt mål är att gå ner i vikt ska jag ju träna på ett visst sätt och äta på ett visst sätt. Vad är mitt mål? Tips och pepp haglar hela tiden över oss. Det är svårt att sålla och se vad som är rätt och fel. Det är lätt att falla för grupptrycket och ösa på. Det gäller att ha ett starkt pannben och stå emot allt för många åsikter, eller att jämföra sig med andra. Det gäller att bibehålla fokus. Det gäller att ha ett mål.
Med facit i hand kunde jag springa 408 kilometer i mars tack vare att jag drog ner tempot på mina långpass och körde kvalitet för sig. Jag fick stöttning och hjälp när det behövdes – och lyssnade alltid på kroppen. Jag valde ett långsamt ultrapass framför en 23-kilometare med TSM (som skulle slitigt mer på min kropp). Jag är så glad att jag är hel och att min kropp ställer upp det jag utsätter den för . Jag är så glad att jag lyssnar på min kropp och inte straffar den.
Vid pepp och push är det viktigt att vara lyhörd på omständigheter runt omkring. Ingen annan vet hur din kropp mår just idag, ingen vet hur du har sovit, ätit eller jobbat. Men rannsaka dig ibland och hitta inte alltid anledningar till att inte köra en extra, utmana dig själv.
Jag tror på att hålla mig frisk och stark. Om jag nu har lagt x antal kilometer bakom mig en vecka i Portugal och har en 6-timmarstävling lördagen efter, så får jag INTE falla för trycket att köra hård Militärträning eller hårda intervaller. Jag måste tillåta mig återhämtningspass och vila. Det som kan trötta ut en är folk som i all välmening säger ”Men kom igen – du kan ju snabbare”. Jag vet. Jag vet precis hur snabbt jag kan. Eller hur långt. Eller hur mycket. Men jag bestämmer själv NÄR, VAR, HUR och VARFÖR.
Andras åsikter om vad man äter…
Lika lite har andra människor rätt att säga till folk som tränar ”Ta en semla till du som tränar så mycket!” Eller ”Vaddå – ska du inte ha en bulle?” ”Du som tränar borde ju kunna äta vad som helst!” – nej det är inte sant, jag kan inte äta vad som helst, och vill det inte heller – min mat är mitt beslut. Ibland får jag känslan av att folk mår dåligt över sin egen prestation, missad viktnedgång eller åtaganden som de ska projicera över på andra. Om du vill gå ner i vikt ska ingen annan tvinga i dig en bulle.
Nej – ta ägandeskap över din egen kropp. Orka göra det som är bäst för dig. Orka säga nej – men våga även att pressa dig. Ibland. För det finns så mycket mer att ge.
Mina små tips
· Sätt ett mål med löpningen – det kan vara ett lopp, att få en stark kropp, att hålla sig frisk och sund
· Försök att pressa dig någon gång då och då – testa om det går snabbare, eller längre eller flera omgångar – det ger en enorm kick efteråt. Men gör det inte varje gång, risken för skador ökar enormt.
· Njut av genomförda pass – inga pass är dåliga pass.
· Försök att vara öppen med din träning, säg till om du vill ta det lugnt en dag på grund av andra omständigheter – låt dig inte falla för trycket
Min gruppträning:
Mitt mål är att bli världens bästa peppare. Mitt mål är att aldrig känna stress under en uppvärmning, och inte låta någon annan känna det heller. Mitt mål är att bli en bra förebild.
Ikväll beger jag mig till Smygehuk för att börja öva – tillsammans med Sveriges kärleksfullaste löparklubb IF Linnéa.
>Punkt. Håller med om varenda ord! Klart man ska bestämma över sin egen kropp. lyssna på sin egen kropp och göra som man själv vill!
(fast till mig säger aldrig nån saker som typ ”men ta en semla till” och sånt. undrar om det beror på attjag äter väldigt många ändå 😀 )
>Visst har du rätt. Till 100%. Men alla har ju inte samma självkännsla. Man vill försöka vara duktig, och blir besviken på sig själv när man inte är lika duktig eller snabb som andra, och inte känner att man har samma vilja att pressa sig som övriga har.
Fredrikas diskussion gjorde ändå mig övertygad om att Linnea faktiskt är något för mig, trots att jag inte är en ”maxare” och har blivit medlem 🙂 . Jag har ännu inte hunnit få mig en ordentlig uppfattning då jag bara varit på en träning, men jag tror att just mixen av attityder och personligheter ger klubben en extra guldkant. Man vill ju komma som man är! Och våga stå för det.
Hoppas ni får ett bra träningsläger, jag hoppas få haka på nästa gång!
>Å vilket bra inlägg! Jag håller med dig i allt du skriver! Välkommen till den skånska snålblåsten och lycka till med backintervallerna 🙂
>Så sant, så sant! 🙂
>Jag håller helt med dig Marathon-Mia, jättebra skrivet. Löpningen är det ingen som vågar ge sig på men jag tycker det är jobbigt att när jag väl bestämt mig för att lägga om min kost, behöva förklara varför och behöva äta sånt jag inte vill. Nu är det jag som tar ägandeskap över min kropp. Ha en underbar helg i Skåne, det blåser en hel del här nere idag men det gör det iof alltid!
>Problemet med peppning är ju som du säger att det ska vara rätt pepp vid rätt tillfälle vilket innebär att man måste tränat med personen ett tag och känna personen som ska peppas.
Snorkfröken: Man ska väl aldrig behöva känna sig besviken på att man inte är lika snabb som andra. Det finns ofta 1000 skäl till det, man får se det som inspiration att se hur snabb man faktiskt kan bli med träning. Eller hur långt man kan springa.
Självkänslan (inom löpningen iaf) och viljan att pressa sig kommer med träningen. Sen har nog inte alla samma vilja att pressa sig utan gör det för att andra gör det vilket nog kan göra att man ledsnar på träningen när man plågar sig för externa skäl istället för interna.
>av alla coola är du den coolaste. haha. fasen vad jag gillar dig.
problemet med löpning som gruppträning är att det är svårt att få ihop alla i ett pass och göra det lika bra och lika jobbigt för alla. spinning är en helt annan sak. pump också. men när man springer märks skillnaden. med samma procent av maxpuls springer vi olika snabbt. Grabben erkände häromdagen att han ibland undrar varför jag blir så trött i vissa backar. Det blir aldrig han när vi springer ihop. Men så sprang han samma runda själv och då blev även han riktigt trött i backarna. Det blir liksom aldrig löpning på lika villkor vilket är så jädrans synd.
>Sara: Men där är en fördel med en stor grupp som Linnea, det blir lättare att hitta folk som springer i samma fart än om man måste springa med en partner eller kompis.
>Kloka ord från en klok tjej!!
Du har så sant och jag känner igen mig i mycket det du skriver. Jag har alltid tränat själv tidigare men har nu hittat klubben med stort K (för kärlek) och det är så mycket roligare att träna tillsammans. Än så länge är det tungt i bakvattnet men utvecklingen går framåt.
Jag själv är en sådan person som har problem att pressa mig själv det där lilla extra och då är peppingen man får i klubben ovärderlig. En annan sak att träna i grupp är att någon ser en, faktiskt!
Att ge upp när ingen ser är inte så svårt, att inte ge upp när någon ser det är en belöning i sig.
Ha en underbar helg i skåne!
>Micke: ja, det borde funka. men det funkade inte när jag sprang tsm. rättare sagt: jag uppfattade det inte som att det funkade eftersom farthetsen tog överhand. men det var nog en ledarskapsfråga snarare än att löpning inte funkar i grupp. för det gör det nog när det är bra arrangerat. för mig funkade det bättre att sluta med tsm och slicka mina sår under egna löprundor. 🙂
>Amen.
>Varför bara ”Sveriges kärleksfullaste”?
>Riktigt bra inlägg!!!!
>Intressant och bra inlägg. BRa att du tar upp detta Mia, du som är världens schysstaste som peppar på så rätt sätt, i alla fall i bloggvärlden. Jag har läst Ultraschmultras inlägg + alla kommentarer. Allt i samma anda. Det finns tävlingsmänniskor och så finns det icke-tävlingsmänniskor. Det mesta av hets mm sitter ju bakom pannbenet på en själv, och självkänslan och det som följer med – jämförandet med andra. Så oftast om jag mår dåligt av att vara med i en gemenskap där jag känner mig underlägsen handlar det om ett problem hos mig. Det viktigaste är att ha bra självkännedom som Ultra skriver, att veta vad man själv vill med sin träning och vad man har siktet inställt på. Att träna i grupp kan vara underbart, utvecklande, föra en framåt men samtidigt vara skärmmande för den som inte är så tävlingsinriktad.
>Mycket intressant läsning och bra kommentarer. Själv har jag faktiskt bestämt mig nu för att inte prova på NMT utan träna helt i min egen takt och själv bestämma vad som är lagom och vad som duger.
>Bra sagt! Speciellt biten om maten…
>jaaaa jag instämmer i allt ovanstående, både kommentarerna och ditt jättefina inlägg!!! heeeelt rätt mia!
och angående kosten måste jag bara få poängtera ett vanligt missförstånd; det att man kan äta vad som helst när man tränar. det är faktiskt precis tvärtom: träning stressar kroppen mycket mer än vila, och ju mer man tränar, desto viktigare är det att man äter rätt.
keep going strong!
>Huvudet på spiken Mia! Håller med i allt (men så är du ju min förebild också 😉 ) Tack söta snälla du för en underbar kväll i måndags och du, allt vi surrade om stannar hos mig 😉
>Mia det du har skrivit är verkligen jättebra! Jag känner igen det så väl, det är viktigt att lyssna på sin kropp. Det är ingen annan som kan göra det. Du är min stora förebild! Du har verkligen stöttat mig under min viktnedgång. Då menar jag inte bara med viktnedgången utan det har varit helheten. I dina stöttning/peppning har du fått med den mentala träningen, näringen och rörelseglädjen.
Jag om någon vet att du har nått ditt mål!
Kram!
>Mia – du är redan världens bästa peppare!
Tycker Rambo-Moa som just nu vilar foten men längtar tillbaka till NMT-träning med dig.
>Klok som vanligt!
Som den ensamlöpare jag är avundas jag ibland gemenskapen man har när man tränar i en klubb. Jag saknar ibland att inte ha någon att jämföra med, bolla med eller bara pusha med.
Samtidigt tror jag att jag blir starkare mentalt av att genomföra mina pass ensam. Att inte ”förlita” mig på att nån pushar och peppar, utan göra det jobbet helt själv.
För varje avslutat tempo- eller intervallpass klappar jag mig själv på ryggen och tänker ”bra jobbat”, men visst hade det varit kul att ibland få en klapp på ryggen av nån annan och ett ”starkt jobbat!”
Vad gäller mat så tror folk ofta att jag är hälsofreak. Inget kunde vara mer fel! Jag äter jättemycket godis, glass och annat fett/sockrigt om jag får chansen, åtminstone på helgerna.
Att man får kommentarer från folk handlar nog bara om ren avundsjuka.
Dina mål har du redan nått i mina ögon. Bortsett från vår gemensamma vän Magnus så är du världens bästa ”medlöpare” och peppare. En bättre förebild finns inte!
>Hej Kärleksmia 😉
Är lite för härligt tröttblåst just nu för att säga så mycket mer just nu. Kram.
>Andréa: Man får väl vara som man är 🙂
Snorkfröken: Det är ju själva grejen med gruppdynamik, att alla är olika – men alla ska också känna sig välkomna. Det där med självkänsla är ju så himla olika från person till person – det mesta sitter ju faktiskt i skalle – men rätt pepp kan ju ge en push i rätt riktning! Välkommen att komma in i vår gemenskap 🙂
Anna: Visst blåste det – OCH vi hittade backar!
Pyret: Så sant.
Anna: Alla ständiga kommentarer om kosten – grrrrr. Vi lugnade snålblåsten lite i alla fall 🙂
Micke: Rätt! Peppning är bäst när man tränat ett tag med personen – men man vill ju inte utesluta nya förmågor i klubben – men vill samtidigt inte överpeppa så de skräms iväg – förstår du vad jag menar?
Sara Träningsglädje: Huvudet på spiken. Man måste lära känna samma jobbighetskänsla för att kunna sätta sig in i personens utmaning – men du har ju hittat en redig Grabb till det!
Carina: Skönt att du känner dig sedd – det är det som är meningen (och jag vet att du har mer att ge – så jag kommer nog pressa dig lite också 😉 )
Louise: Amen. Punkt.
Jumper: För att jag är lite blyg… 😉
Evelina: Tack!
Magdalena: Det är sant att problemet ofta ligger hos en själv. Men har man dålig självkänsla så ska den ju byggas till det bättre. Det är så lätt att jämföra sig istället för att ta vara på sina egna små eller stora framgångar. Det är lättare att känna att man inte duger till än att säga ”Fasiken vad bra jag är”. Pannbenen måste byggas – jag hjälper gärna andra om det går. Att veta att problemet ligger hos en själv är ju självinsikt – bästa starten.
Eva: Härligt! Du har tagit ägandeskap över din kropp! Gör vad DU vill och skapa det DU vill bli! Känner du för NMT nån gång i framtiden – välkommen, tills dess – se till att ha kul och må bra precis som du är.
Tina: Skulle kunna skriva spaltmeter om kommentarer om mat, viktnedgång och projicering…
Magda: Kosten är ett grymt verktyg i träningsframgången. Man måste ju ha testat för att veta. Jag ger mig inte in i alla Varför-tar-du-inte-en-bulle-diskussioner – men ibland bubblar jag över 😉
Helena: Åh gulle – tack själv.
Sara: Söta, fina du! Du har ju gjort jordens resa och skulle ha alla medaljer i världen! Att du blivit träningstokig precis som jag… hehehe – är bara bonus.
Moa: 🙂 Krya på foten så ska jag öva på hejaramsor!
Zebbe: TAck – det värmer. Du vet att du får komma och träna med oss och få lite fler klappar på axlarna. Att kalla dig hälsofreak… hm – nu har jag ju bara träffat dig i ultrasammanhang och bara sett dig moffa godis och onyttigheter ;). Vi får ultra mer tillsammans – jag kanske rentav kan låna Magnus nån gång?
Fredrika: Hej Ultrgudinna – din sista intervall efter 52 km rockade!
>Jo, jag förstår vad du menar.
Själv har jag löst Varför-tar-du-inte-en-bulle-diskussionerna på ett jättebra (?) sätt. Genom att göra dom till allvarligt-gör-du-inget-annat-än-att-äta-bakverk-diskussion.
>Taget. Det ska jag göra i fortsättningen! Hur-i-helvete-kan-du-skövla-i-dig-sån-där-skitmat! 🙂
>Micke: Jag önskar att jag vågade sätta igång en gör-du-inget-annat-än-att-äta-bakverk-diskussion på mitt jobb. Jag skulle bli sååå lynchad.
>Oj, ser att det inte riktigt framgick att det är jag som är måltavlan för spörsmål av den typen. Men eftersom jag är en sån snäll människa så tar jag det med ett leende och en klackspark. Kanske även säger ”man ska må bra här också” och pekar på huvudet.
Ett litet bak efter maten och sen ett glass mjölk och nåt gott när man kollar på tv, det är grejer.
>Aha! Good for you! Men glass med mjölk, är det verkligen gott? 😉
>Nja, det ska väl egentligen vara gräddglass om det ska vara riktigt gott. Om man har mjölk istället blir det inte samma smak. =)