The only way is up! Magnus pekar ut vägen!

Det blev ett stort gäng och jag hann byta några ord med många och prata längre med några. Vi körde lite bloggfotografering och drog sedan iväg runt Kungsholmen. Klämde Västerbron med hela IF Linnéagänget i spetsen – Allan och hans kärlek till staden – till löpningen – till livet – ser ju till att backar är något att uppskatta. Vi körde sedan Söder Runt, några hoppade av längs vägen. Nej, inte ner i vattnet, utan tog närmaste löpvägen hem förstås, resten följde med tillbaka till Västerbron igen. Men vänta. Hände det inte något däremellan? Mitt i allt pladder och allt härligt löpsnack stack ju Allan in 2 backar till. Vi kom till en vägg, för det var banne mig ingen backe. Lycka då att få titulera sig ultralöpare och promenera upp en bit :). Bastugatan tillryggalades och vi tog den fina utsiktslöpningsvägen ner mot SöderMälarstrand för…att genast vika av upp för Münchenbacken. En sann Linnéait skyr inga backar. Tog alltså Västerbron igen. Släppte av Patrick vid ett korvstånd och några Linnéaiter tog sig med bil hem. Bloggarna skingrades – vinkade ”hejdå” och jag ökade takten med Ultra-Torkel och Coach Ken. Grejade sista kilometern på 4:53 och fick ihop 28 kilometer.

Jag är glad. Jag är lycklig. Det här är livet. Vad gör väl lite misslyckade tusingar på löpband när man kan träffa glada löpare utomhus? Bloggpose.