Brickpass

Då har jag gjort mitt första brickpass. Det är två pass efter varandra som triathleter brukar köra. Jag cyklade 6 mil och svidade om och sprang 10 kilometer. Allt handlar om inställning. Jag hade ingen direkt plan för cyklingen annat än att jag skulle vara ute ett bra tag. Vore nog bättre att ha ritat ut en rutt på kartan och varit målmedveten i min cykling. Kanske tagit en fikapaus någonstans? 😉 (ultraönskan)

Ensam är stark. Eller? Foto: privat

Cykling – två rädslor varav en var en lättöverkomlig noja

Jag startade nere från havsnivån i Stensvik. Iförd mina VOID cykelkläder såg jag sjukt proffsig ut. Jag klickade i cykelskorna och gled iväg (lovar att hela byn visste att jag var på väg eftersom alla visste vilken tid jag anlänt dagen innan, vilken färg på resväskan jag har och hur länge jag joggade första dagen). Jag drog iväg mot Hogdal, Hälle och vidare mot Svinesund.

Jag hade två rädslor. Uppförsbackar och höga höjder (broar)

Vägen jag valde är väldigt kuperad och jag vet att vissa uppförsbackar är längre än 1 kilometer och sjukt branta. En rädsla jag hade innan dagens pass är jag ska vara för svag i låren och inte orka cykla upp för en hel backe (oavsett låg växel) och få tvärnit i backen och inte hinna klicka ur skorna och ramla på stället. För att det tar tvärnit av mjölksyratunga, svaga ben och backen gör att jag inte rullar och hinner ur med skorna.

Detta visade sig vara en löjlig noja. Jag grejade det galant.

Alla backar togs med låg växel och stort fokus. Bra fart och rejält flås på toppen. R lärde mig att planera min växling och det gjorde det hela mycket lättare.

Såhär i efterhand känner jag mig löjlig. Hur många har flugit över räcket liksom? Foto: privat

När jag väl kom fram till Svinesund och kunde välja att cykla över till Norge så tog det dock stopp. Jag vågade inte använda cykel/gångvägen över som var smal och alldeles för nära räcket. Jag blev plötsligt väldigt liten och ville inte hindra biltrafiken över bron genom att köra i vägbanan som var smal. Hade jag valt att köra i bilfilen hade bakomvarande bilar fått sakta ner och krypköra bakom (och hade de brytt sig?). Just då blev jag bara skraj och liten. Vände om och passerade alltså inte norska gränsen. Töntkärring tänkte jag sedan när jag mejade ner den längsta uppförsbacken och kände mig grym.