Måndagkvällen var bortlovad till Coola Karin (Triathleten som gjort en Ironman), låt mig kalla henne IronWoman så hon passar in i min serie. WonderWoman Kattis gjorde oss sällskap. Karin skulle enligt coachen köra 12*400 med 200 meters joggvila emellan. Okej, bara att ställa om hjärnan. Men 12 (TOLV!!) stycken! Wow – det är ju skitmånga. Min uppgift som hare är att hålla jämn hög fart som Karin valt. Eller, något snabbare för Karin säger alltid en hastighet och så kan hon så mycket bättre. Kattis var där för att få ihop ett långpass och skulle öva sig på att springa långsamt. Kattis är skitsnabb. Hon är tokgrym. Hon körde halvmaran på En-och-trettionånting när vi var i Malmö – och placerade sig 3:a! Etta kom Fru Szalkai, vi pratar grymma löpare här. Hon sprang milen på 43:50… så jag kan ju vara hare åt henne när hon ska springa långsamt. Eller är man snigel då?

Efter 2 kilometers uppvärmning satte IronWoman och jag av i våra 400-ingar. Bruden formligen flöt fram i sina nya Sacony med ”KISS THIS” på sulorna (vill ha, vill ha!) och hade jämn andning. Hennes teknik var stabil och på topp de 6 första intervallerna. När andningen började bli lite mer ansträngd försökte jag hjälpa till att flytta fokus till tekniken. Upp med blicken på raksträckorna, fram med höften, fram med armarna. Takt med steg och andning. Andas iiiiiiin-ett-två-tre-fyr, andas uuuuuuuut fem-sex-sju-ått.

Vi hade samma sätt att räkna intervallerna. Efter två hade vi avverkat ett par av 6, efter 3 en fjärdedel. Varv efter varv lade vi bakom oss. Parerade fotbollar och friidrottstränande ungdomar. Behöll fokus och fart. När vi hade 2 kvar sa Karin – ”Nu krämar vi ut det sista!” Sagt och gjort. Vi tog i för Kung och Fosterland, Karin sprang ifrån mig på den sista och kom 4 sekunder före (1:41). Annars blev mina harintervaller med Karin såhär: