Det har varit en intensiv vecka med jobbresa i Tyskland. Hem och mellanlanda 36 timmar innan nästa resa tagit vid. Men innan jag pratar om den vill jag dela med mig av helgens rivstart.
Tömt skit
Min dotter Elin och jag skulle ta en morgonjogg på lördagen. Vi tvekade fram och tillbaka, jag hade sovit alldeles för lite och dåligt, men efter lite trixande fram och tillbaka och vetskapen att sitta still fem timmar på ett flygplan bytte vi om och drog ut. Hon är snabbare än jag och jag brukar få lugna ner hennes sprallighet. Jag har hört folk kalla det ”att rasta dampet” när de är ute och går eller springer med henne. Den här gången hade vi så mycket att prata om så att vi inte lade märke till farten förrän… det visade sig att vi sprang i 5-minuterstempo snacket till trots. Jag hade så många upprörande saker att berätta för henne, att ilskan omedvetet tog ut sig i fart, jag som annars brukar få jaga henne. Hon blev lika ivrig tillbaka så vi växeldrog och berättade saker för varandra, vår syn på orättvisor och respektlöshet och använde det som bränsle. Sju kilometer som avslutades med långfrukost och ett rofyllt inre.
Proteingröt med hallon och björnbär, ägg, kaffe och massor av god frukt. Nytt bränsle till kroppen som är nyttigare än arga tankar. Foto: privat
Det var skönt att springa bort skiten och landa. Tömma. Tom för att fylla på med nya bra saker istället. Till exempel som att…
Coacha coachen
Coach Ken på restaurang Greene Peas på Kungsholmen. En vegansk brunchtallrik som är glutenfri. Yummie! Foto: privat
Coach Ken ska springa Sparthatlon om en vecka. Det loppet går i varma Grekland och är 246 kilometer långt med en tuff cut off tid på 36 timmar. Inte ens hälften brukar ta sig i mål. Han är snabb och springer maran på under tre timmar. Han har kutat en bra bit över 20 mil på 24-timmars, men inte gjort det under från punkt-A-till-punkt-B-tävling. Jag skulle dela med mig lite av hur energin behövs läggas upp, tipsa om hur och varför dipparna kommer. Vi beslöt oss för att träffas över en brunch och prata strategier. På Sparthatlon har de 75 kontroller, att jämföra med Trans Scanias NOLL. Du behöver alltså inte bära med dig vätska utan får det serverat var tredje kilometer. Då går det att bära med sig bättre energi, att ladda lite tyngre på morgonen. Att förlita sig enkom på arrangörens matutbud är nybörjarmisstag och kan kosta en DNF (Did Not Finnish). När man ska springa långt eller tufft är det viktigt att man har testat energi som fungerar på just din kropp. Att bara ta salta kex, ost och coca cola från arrangören kommer bara ett fåtal fram på. Jag tipsade om gott om långvarig energi i början: avokado, jordnötssmör, ägg med salt, pimpa gröt och frukost med cocosolja och ägg, fixa smörgås till första 3 milen, ha bra energi under första delen av tävlingen då man fortfarande KAN äta utan att må illa. Ta med powerbars som räcker och mättar. Sen kan man gå på sockret och börja att parera dippar och nyttja toppar. Jag vet att Ken kommer att klara loppet.
Kärlek i kvadrat. Jag älskar choklad. Foto: privat
Själv blev jag så exalterad av samtalet att jag glömde bort att jag just ätit en stor frukost med dottern och beställde in stans godaste brownies!
Älskar Green Peas mat (de serverar lunch på universitetet där jag jobbar). Såg brunchtallriken på fb idag, såg så gott ut! Kul att det smakade 😁
Härligt att de har Green Peas vid universitet! Jag gillar konceptet starkt, då kan det vara värt att betala lite extra.
Nu har jag inte testat så långa lopp (än).
Men behöver definitivt lära mig, det hör jag. Kom på mig själv att rynka på näsan åt dina matiga tips i början av loppet… Hehe! Men förhoppningsvis kan kroppen lära sig. 😉
Kram M
Man lär sig att ”gilla läget” med det som först rynkas på näsan åt. Det är inte en gourmetresa att kuta så långt, då får man göra skillnad på att ”äta en måltid” och ge kroppen energi. När man har gått på pumpen några gånger så bara kör man.