Skoja.

Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte räknar kilometer. För det gör jag. Jag samlar på dem. Liksom träningstid och tid i rörelse. Och sömn – highfive för 8 timmar per natt.

Men jag räknar också leenden och lycka. Inte i antal utan i känsla. Som på julafton när vi var tomtar och sprang den vanliga Tomtejoggen med IF Linnéa, då fick vi många leenden. Väldigt många. Och kanske var det en och annan som drog på munnen när de läste artikeln om De joggande tomtarna .

Låt oss nu återgå till de räknande kilometrarna. För några dagar sedan såg jag att jag inte var så långt kvar till att klara 300 mil i år. Det har inte varit ett mål (brukar springa längre), men det BLEV ett mål för att det plötsligt var möjligt. Och jag blir toktaggad av sånt. Så hjärnan ställde in sig på jakt. Counting miles.

Hur fungerar du? Sätter du träningsmål? Långsiktiga? Infall? Utmaningar?