Kalle. Cyklist. Foto: privat
Kalle Bern är killen som lånat ut två superschyssta racers från Canyon till mig och Petra. Trots att han är superproffsig på hojen, inte har sadelväska (det är pinigt för proffs) och hade fartrekordet på Strava i uppförsbacken på Ekerö i 18 månader*, så visade sig Kalle vara en ödmjuk, harmonisk och tålmodig man. Vi fick oss en genomgång av allt det viktiga inför vår cykelkärriär.
Jodå. Nu ska både jag och Petra kunna byta slang vid eventuell punktering. Foto: privat
Vi började med att visa upp vår outfit. Den fick godkänt 😉 Sedan rullade vi ut mot Ekerö som så många andra. Vi pratade om inställningar på cykeln, om lätthet att klippa av skorna från pedalerna och lite annat. Väl ute på Ekerö tog vi av mot Bondgården och stannade i det fina kvällsljuset. Där fejkade vi en punktering och lärde oss att lossa däck och byta slang. Vi fick även varsin flaskhållare monterad. Kalle hade som sagt ingen väska på cykeln och såg väldigt tight ut. Trots detta hade han med sig både flaskhållare, slangar, kolsyrepump, verktyg och annat. De där fickorna på tröjan på ryggen rymde en massa och han hade dolt/packat det väl.
Kopaus
Därefter tog vi en tur förbi Bondgården bort längs med landsvägen och fick lära oss tecken för hinder, hur man visar att man vill köra om, akta för bilar/refuger och annat smått och gott som kan vara av värde. Det klatchades på rumpan och viftades med handen (ska man släppa styret??). Givetvis var Kalle en mästare på att cykla och fota samtidigt, prata och instruera och inte låtsas om att cykeln var där. Multibegåvad som en tjej. Själv hade jag fullt sjå att ta in all information, växla och se cool ut. Vi fick ta ett stopp vid Arlabonden Elins gård för att låta kossorna gå över vägen. Där stod vi och njöt när solen gick ner. En skön känsla spred sig i kroppen och det kändes som att cykling säkert kan bli något för mig.
Hjärtklappning
….tills vi kom till Nockebybron. Ena sidan var avstängd så vi fick cykla på höger sida tillbaka mot Brommaplan. Bron är hög (tror jag för jag kan inte titta ner) och jag har jordens höjdskräck. Jag var livrädd över bron, tyckte jag var för nära räcket, att vinden tog tag i den lätta cykeln, att jag satt fast. Hela kroppen blev fysiskt illamående och hjärtat började slå som en pistong. Jag försökte hålla blicken rakt fram och säga till mig själv om och om igen ”Det är jag som bestämmer. Det är jag som bestämmer”. Kom över bron utan problem och svalde den salta smaken av rädsla. Kände mig urlöjlig som får svindel på en cykel…
Petra och jag i kvällssolen. Härlig runda på Ekerö. Foto: Kalle Bern
Tack Kalle och Canyon för tålamod och cykel!
*) Ekerö är populärt för cyklister och alla känner till de olika rutterna. Om man loggar sina turer vid Strava kan man se andra cyklisters/löpares rundor, farter och etapper. Här pratar vi om en uppförsbacke som många cyklister tränar i. Kalle var snabbast upp för backen och rekordet höll i sig i 18 månader innan en av hans vänner var där och gav sig fasiken på att slå det. Tror att Kalle är lite sugen på att bränna av några backar där igen för att återta ordningen på vem som är snabbast.
Leave a Reply