Är den som blir av förstås. Och visst kan det vara skönt att ha en plan för snabba intervaller som man klarar av och känner sig nöjd med… Men just nu måste jag säga att den skönaste löpningen är den som är kravlös.
Löpning som bara sker av sig självt. Ett naturligt sätt att transportera sig. Tillsammans med vänner som springer MED naturen, pratar om allt mellan himmel och jord och inte har något krav på fart. Där vi kan stanna till för att hunden vill nosa, eller jag och Petra kan läsa på kartan eftersom vi är fel. Där det inte är sura miner för att någon stannar och knyter skorna. Där löpningen bara är. Helt kravlös och underbar.
Håller med! Skönt med ”känna in känslan i kroppen”-pass. 🙂
Ju fler sånna, desto mer livskvalitet!