Hon har med bravur (trumvirvel….) sprungit VårRuset. Sist hon gjorde det var för 15 år sedan. Igår var det dags igen, hon var nervös och höll på att glömma starten (det är ju så mycket viktigare att fixa god picknickmat till kompisarna!). Strax före start kommer hon i alla fall med andan i halsen och säger att hon ska ställa sig i kön till BajaMajorna ”Det hinner du inte” svarar de rutinerade BajaMajje-och-komma-i-god-tid-till-lopp-brudarna unisont. Det var Karin, Catti, Helena och jag från klubben och en väninna till Görek som skulle eskortera henne de 5 kilometrarna. Efter ett besök i busken blev det uppvärmning och sedan start. Görel gled fram och varje kilomter gick snabbare och snabbare. Hon tog backarna som en sann Linnéan och sprang förbi många.

Själv gjorde jag mig vän med 35 nya glada tjejer och ovän med resterande 17.000. Jag hojtade allt var rösten bar ”Gående till höger, löpare till vänster!” Några hakade tacksamt på. Andra snäste. Fast det är ju faktiskt så det går till på alla lopp, oavsett om det bara är tjejer eller blandat. Att visa hänsyn borde väl vara en själklarhet. Görel ville att jag skulle säga till när det var 400 meter kvar, vilket jag gjorde – då brände hon av i full galopp så vi hade svårt att hänga med, speakern vid mållinjen hojtade ut i högtalarna ”Här kommer ett gäng från IF Linnéa, de har ett stort antal anmälda till Stockholm Marathon på lördag!” Åh vad jag blev stolt och varm i hjärtat. Min tröja är någonting. Min tröja är IFL och jag är en del av det!

Lillebror Henrik låter hälsa, att om ni kunde vara så snälla och heja lite på honom också, och inte bara hans kaxiga storasyster på lördag så kommer han att springa i en röd tröja med texten ”Henke” på framsidan och ”Om du kan läsa det här kommer jag i alla fall inte sist” på ryggen. Svarta brallor och vit keps har han som resten av de 18.000 startande.