…Om man bara stannar inne på hotellet!

Mamma gick och gnolade bakom mig. Hon kände sig nog lite lurad eftersom jag bara sagt att vi skulle vandra i Tarfaladalen. Hon hade lagt betoningen på dalen. Inte tänkt på att en dal mellan två berg kan gå rätt uppför. Och det gör det från Kebnekaise Fjällstation upp till Tarfalastugan. Närmare bestämt 500 höjdmeter och 8 kilometers vandring.

Så länge hon sjöng förstod jag att hon var på gott humör. De första kilometrarna var lätta, sedan började lutningen. Terrängen var fortfarande hyfsat enkel. Småsnårig skog med en given vandringsled med stenar och småbäckar. Pulsen gick upp och hon sackade lite efter. Vi tog många pauser eftersom jag ville ha henne helskinnad med mig till stugan.

Vi åt vår medhavda matsäck halvvägs upp och energin behövdes verkligen. Inget är så gott som en ostmacka till kaffe i kåsa utomhus! Efter detta kom vi till ett lurigt ställe, ett stup rätt ner med grusig smal gång. Jag som har höjdskräck och svindel, som min mor, var inte så kaxig längre. Framförallt var jag orolig att komma i obalans på grund av min tunga ryggsäck! Jag hade ju halva mammas packning och all mat. Vi klarade det branta partiet med våra hjärtan i halsgropen och förhöjd puls.

Mamma plockade fram pannbenet och traskade resolut över svajande hängbroar, lyfte fötterna högt över stenar och gick trippande genom bäckar. En och annan svordom om det där med ”dalar” hörde jag, men låtsades inget om. Jag visste ju att det skulle bli värre. Mycket värre. När 3 kilometer återstod kom stenblocken och det riktigt tuffa partiet.

Bilden ovan är bara barnleken i jämförelse med hur underlaget blev. Eftersom jag mobilbloggaer får ni bara mobilbilderna tills jag kan ladda upp de riktiga från kameran. Ungefär här slutade mamma att sjunga och nynna. Dåligt tecken. Jag peppade och hejade så gott det gick. Hon kände sig svag och tyckte att de långa spagettibenen svajade och inte riktigt lydde. Lätt för mig med starka ben att stå och vänta in. Vi tog många pauser och fyllde på med godis och power bars. Den sista kilometern gick hon helt på vilja, tyst sammanbiten. När vi hade 100 meter kvar till stugan vädjade hon ”Snälla Mia, imorgon får jag åka helikopter härifrån?”

Äsch. Hon behövde bara vila och få lite mat.