Du ska banne mig inte förbi mig!!!

Jag hör flåset. Han springer en bit bakom och han jagar mig. Han vill ifatt och om! Han är säkert en snabb marathonlöpare och jag hör hur han närmar sig. Jag ökar takten. I helsifyr att han ska få springa om mig här! Aldrig!

Ursviks motionsspår. Foto: privat

Igår på lunchen bestämde jag mig för att jogga i 30 minuter. Tänkte att lite frisk luft i skogen gör gott. Då borde jag ha lämnat GPS-klockan hemma… för jag var dum nog att snegla på den och låta mig själv slås ned av att det gick förbaskat långsamt.

Först tänkte jag att det kanske handlade om att jag stannat vid ett rödljus på väg från kontoret in i Ursviksskogen, men när andra kilometern var ännu långsammare insåg jag att det var kroppen som inte sprang fortare. Eftersom min inställning redan var negativ (att jag tappat löpmotivationen) gjorde det ju mer intressant för den svarta delen av tankeverksamheten att faktiskt ta fasta på prestationen. Eller avsaknaden av bra prestation. Faktum är att jag var mycket långsammare än för två veckor sedan. Hela minuten långsammare per kilometer faktiskt. Jag blev till och med förbipasserad av en väl rotad ek som stått där i 350 år.

In i den ljuvliga skogen. Upp för härliga backar. Sprang obehindrat utför där det var blankis tack vare mina superdupericebugs orienteringsvarianten. Inget av detta tillät jag mig njuta av. Spelade martyr med mig själv och kollade på gps’n varje gång den brummade till för att förvissa mig om hur urusel/dålig/värdelös jag var på att kuta…

När jag sedan tagit mig ut ur skogen hör jag hur någon flåsar mig i nacken. Han springer en bit bakom och han jagar mig. Han vill ifatt och förbi mig, hinner jag tänka. Han är säkert en snabb marathonlöpare och jag hör hur han närmar sig. I helsifyr att han ska få springa om mig här och få mig att få ännu sämre löpsjälvkänsla än jag redan bankat i mig själv.

Jag ökar takten. Han likaså. När vi kommit några hundra meter ropar han ”Förlåt! Jag vill bara veta vilka skor du har! Du flög ju ner för backen med fint löpsteg där det var isigt!

Snyggskorna. Orienteringsvarianten med spikes Foto: privat

Jag saktade ner. Plötsligt var inte kilometertiden så viktig. Plötsligt kände jag att jag hade ju banne mig sprungit hur snyggt som helst ner för backen. Jag visade stolt mina skor och vi småjoggade en bit tillsammans och pratade skor. Sedan släppte jag allt vad löpångest hette och valde att fokusera på snygga skor i snygg utförslöpning.