Det är den första frågan jag får när jag säger att jag ska springa 246 kilometer genom Skåne. Nästa fråga är ”Får du inte ont i knäna?”

Nej. Jag har inte ont i knät. Just nu knäpper det oroväckande, men ont gör det inte.

Första portionen av två. Sedan ost&kex och lite dessert. Mat är gott. Och JA, jag tycker det är jättepinsamt när löpare lägger ut en halv avokado och säger att det äter supermycket, eller när någon äter två skivor vattenmelon efter 3 timmars löpinng. Patetiskt och pinsamt. Verkligen pinsamt. Foto: privath

Hur går ett sådant samtal vidare? Ofta handlar det om att jag inte är pinnsmal som en maratonlöpare. Och andra gånger ”Shit vad mycket du äter!”

Nej – det är inte mitt mål att bli pinnsmal som en maratonlöpare. Aldrig. Mitt mål är att bygga en stark kropp som är uthållig och håller hela livet. En Evighetsmaskin. Så länge jag känner mig som SuperWoman är jag på rätt väg. Jag älskar mat och rödvin – aldrig att jag skulle nalla på livets goda.

Hur fungerar ditt pannben? Du måste ju vara så mentalt stark.

Ja, mitt pannben och min tro på min förmåga är stark. Den dag folk har testat ultra (eller liknande upplevelser) kan de med rätt inställning säga ”Jag har mött mig själv i min lägsta nivå, tagit mig upp och ur, fram i ljuset och jag känner mig själv fullt ut”.

Har man någon gång mött sin själ under fysisk påfrestning vill man göra det igen. Aldrig att man nöjer sig med att stå på tunnelbanan till jobbet på morgonen, utföra det som förväntas och gå hem och springa 5 km och sedan titta på TV. Det finns mer i livet att hämta. Jag lovar.

Det var allt från en ultralöparsjäl på torsdagkvällen.