Iklädd tajta Adidas trekvartsbyxor och ett tajt, svart brottarlinne från Puma skulle mina nya fjösröda Asics DS Trainer (säg det långsamt, milt och med ett leende för rätta känslan!) få se Kungsholmen. Den tajta fartdräkten var egentligen inte genomtänkt utan snarare ”det som fanns kvar i garderoben” eftesom jag samtidigt hade laddat tvättstugemaskinerna med alla andra träningskläder.

Men jag såg snabb ut!

Från tvättstugan avancerade jag mig ut på gatan denna ljuva måndagkväll. Sprang med lätta steg nerför backen mot Stadshuset. Sensommarsolens strålar lågt mjukt över staden och många var ute och promenerade. Karlbergskanalen låg stilla och blank, inte en krusning på långa vägar. Mina nya DS Trainer greppade skönt om asfalten i en härlig rytm tillsammans med andningen. Andas in, steg, steg, andas ut. Jag mötte många löpare vid kanalen, men det kändes aldrig trångt, de oskrivna regler om hänsyn och lämna plats för löpare, stavgångare och flanörer infann sig automatiskt. Detta gjorde att rytmen aldrig föstördes. Ljuset och kvällen var så vacker att det till slut kändes som bröstkorgen inte räkte till för andning, ville fälla en tår. Eller berodde detta kanske på att jag hade en öppningskilometer i 4:56-tempo och de envisa svarta småt augustiflugorna i ögonen?

Där Karlbergskanalen tar slut och bygget av Hornsbergsstrand tar vid, springer jag upp via Nordenflychtsvägen och vidare mot Kristineberg. Idag tog jag den ”korta” turen runt och sprang via Krillans IP, där det alltid känns så tungt. Just där lutar det lite uppåt och jag fokuserade på ett driv i steget – fram med höften – ner med axlarna, pumpa, pumpa, pumpa. Steg efter steg i lättta, fjösröda skor. Väl uppe vid Snoilskyvägen var pulsen hög men jag fick syn på en manlig löpare som låg ungefär hundra meter framför. Jag siktade in mig på att springa om honom och lovade mig själv att inte springa långsammare än 5:15-fart i uppförslutet. När jag passerat honom och viker av mot den efterlängtade nedförsbacken grus/serpentin/trapp-partiet möter jag lillebror Fredrik. Jag springer alltid samma väg runt Kungsholmen och han alltid den motsatta. Jag njuter av ett härligt nedförslut vid denna backe, han blir stark och tålig i sin fajt uppför. Ingen av oss ville förstöra löparrytmen så det blev en snabb löparhälsning utan stopp. Jag sprang vidare under broarna längs vattnet, bort mot Västerbron. Nu kände jag mig riktigt trött, men hade avklarat 7k. Vid kajakklubben försökte jag hålla 5-tempo och gled förbi många joggare. Längs NorrMälarstrand greppade skorna åter asfalten och de få stackmoln som fanns på himlen såg ditmålade ut. När jag kom upp för backen mot mitt hus visade Garmin 8,82k så jag tog ytterligare en backe upp mot Kungsklippan för att få mina 9k till statistiken.

Så här skötte sig skorna:

Totalt längd: 9k

Total tid: 45:43

Snitt: 5:04/k

Medelpuls: 160 (172)

Antal gruskorn i skorna: 0

Jag kutade om massor av löpare men blev aldrig omsprungen.

Det är inte den snabbaste rundan jag gjort runt Kungsholmen, men säkert den näst snabbaste. Av onda tår kändes ingenting. Har lite ont i trampdynan under foten, men det hade jag innan jag började springa och inser att för att få sköna fötter ska högklackade skor undvikas. Vilket jag givetvis inte tänker lyssna till.

Ikväll blir det härliga backintervaller i Tanto med IF Linnéa. Coach Allan är tillbaka och ska träna efter sin stressfraktur, jag kan tänka mig att vi får ett tufft pass!