En bitter gammal kärring

…eller händelser vid vatten.

Allt i livet handlar om val. Medvetna och omedvetna val gör vi hela tiden. När jag sprang Trans Scania första gången 2010 hände någonting med mig.

Ändrade planer…

Det var meningen att jag skulle springa loppet tillsammans med Staffan, men han blev sjuk så jag fick springa själv. Ensam. Med mig hade jag Kattis och Ulf som support och fick en hel del hjälp av dem, samt pejsning av min kompis Anneli ena natten.

Loppet tog mig hela 56 timmar att genomföra och jag var rejält tagen efteråt. Det regnade och mina fötter var totalförstörda när 2 mil återstod, vänster fotsula korvade ihop sig i skon. Men jag fortsatte. När jag närmade mig målet ville jag inte att loppet skulle ta slut. Jag ville fortsätta i känslan i oändlighet. Varför?

Andra natten när jag var på väg tillbaka hade jag sällskap av två andra löpare. De tyckte att jag var lite för långsam och hängde av mig vid Snogeholm (de sprang sedan vilse och hann inte i mål, men det är en annan historia), så jag fortsatte på egen hand. Jag var trött och ensam. Jag linkade fram och grät. Grät för allt elände i världen. Jag mådde lite illa och luktade inte blommor efter 48 timmar löpandes/gåendes/stapplandes stundom i regn och stundom i sol.

Jag är helt värdelös och misslyckad!

Sövdesjön i lördags kväll. Foto: privat

När jag kom till Sövdesjön fanns där en liten strand/öppning/glänta där jag satte mig och såg solen gå upp. Just där var jag en liten ynk. Jag kände mig helt värdelös. Nyskild med allt vad det innebär med separation, grusade drömmar, känslan av misslyckande och oron för vad som skulle hända med barnen. Jag åt en rawbar med blåbär och försökte gråta ut allt elände där tårar och snor blandades med mitt torkade svett. Vad gjorde jag här? Vem trodde jag att jag var? Springa 246 kilometer över Skåne är ju rena rama idiotin av en 40-åring. Barnen kallade min löpning för kris, och kanske hade de rätt. Ful, fet och tråkig. Värdelös. Töntig. Jag satte många ord på mig själv.

I takt med att jag fick energi från powerbaren och värmen från stenen jag satt på spred sig i kroppen slutade jag gråta. Tårarna rann inte längre av sig självt och jag försökte fejka mig ledsen som ett barn. Plötsligt kändes det som om jag var ett med stenen. Jag reste mig och höll min hand mot trädet bakom och bad om ursäkt för den patetiska uppvisningen nyss. Allt jag hörde var susningarna i den lilla skogen, kände doften av torra löv och insjövatten. Jag blev ett med allt och kände mig liten. Stenen, trädet och platsen har funnits här länge länge och jag var bara på besök.

Var det verkligen så synd om mig?

Jag var mitt i en tävling som jag tränat och bävat inför. Jag var hel (nåja), jag hade två ben som fungerade, ett starkt hjärta och förmågan att röra mig framåt. Jag såg mig själv ”utifrån” och kände mig konstigt nog jättestark. Jag var grym. JAG VILLE JU SPRINGA. Jag ville verkligen delta i tävlingen. Jag började skratta. Mina tankar gick vidare och min skilsmässa var inte längre ett misslyckande, det var möjligheten till att skapa något nytt. Något annat. Valet vad JAG ville med mitt liv låg helt och hållet i mina händer. Jag började att skratta. Jag kunde inte sluta skratta. Jag kramade trädet och började röra mig framåt. Jag highfivade alla träd jag passerade och ropade

”Jag är så lycklig! Jag är fan bäst!”

I min runner’s high där tårarna nu rann av glädje hittade jag inte en enda sak att gnälla över (möjligtvis de torkade blåbären som satt sig i tandraden som var svåra att peta bort utan tandpetare). Jag lovade mig själv där och då att aldrig bli en bitter kärring som skyller på saker för att må dåligt. Ett lugn lade sig i min själ och det kändes som jag hittat hem. Hem till mitt inre. Hittat min drivkraft. Jag hade gjort mitt val.

Många gånger har jag återgått till den platsen i mina tankar. Många gånger har jag tagit kraften och vänt tankar till de bättre. I lördags besökte jag platsen igen. Det var fint. Lugnet i själen finns kvar.

Stenen som fanns på platsen för sju år sedan har bytts ut mot en bänk. Foto: privat