Esbo – där vuxna män gråter och stortånaglar exploderar

Nyduschad, glad och nöjd efter loppet. En bra upplevelse var målet. Foto: privat

Så har jag fullföljt mitt tredje 24-timmarslopp. Jag har startat i fyra stycken, men det senaste i Palermo för 2,5 år sedan blev en riktig tråkig upplevelse där jag bröt till följd av för höga mål, ont i hälen och bristande support. Ack vad det var lärorikt.

Därför var mitt högsta och primära mål för denna tävling:

Att återfå glädjen kring ett 24-timmarslopp och njuta av upplevelsen!

Sedan hade jag förstås delmål

1. Inte bryta. Skamgräns 165 km
2. Klara 180 km – mellanmjölksokej
3. 190 km och personbästa (men det sade jag bara som hastigast till Roxen)

Och vilken känslosam comeback jag fick! Jag var glad hela loppet så när som på 15 minuter (då jag var grinig, försökte tjuva till mig en sovpaus som jag inte fick och svarade inte på tilltal). Att delta på ett tidslopp på bana innebär att man följer alla andra löpare också, ser hur folk springer alldeles för fort i början, några som äter för dåligt, andra som struntar i att äta och får kliva av, några som spyr i papperskorgar och de som bara maler på varv efter varv efter varv, med planer och utan planer. Det blir mycket hejande och peppande ord till de man fattar ultratycke för, eller blir imponerad av.

Att möta sig själv

Alla hamnar någon gång i en dipp under loppet. Det kan orsakas av för lite energi, smärta, trötthet, sömnighet eller den allmänna känslostorm man faktiskt hamnar i när man utmanar sig fysisk under en lång tid. Det var flera stora, starka karlar som grät mot sina flickvänner/fruar/respektives axlar – antingen orsakat av något ovanstående eller besvikelse över missad plan. På något sätt blir allt så ”På riktigt”, naket och okonstlat. Vid ett tillfälle skickade jag ett sms som sade ”Jag är i mitt rätta element” och det går inte att beskriva det på annat sätt än att ”Jag är jag” i min fulla potential – utan prestation utan mer att ”vara” – här pratar jag bara om en härlig inre kommunikation med mig själv, utan tanke på resultat. Hur jag möter smärtan, tröttheten, tankarna och känslorna är avgörande för hur jag ska uppleva loppet. Och det är det jag är stoltast över i detta sammanhang – mitt sätt att få en bra upplevelse!

4xMia

Det är fyra Mior som påverkat loppet. Den första är Men Mia som i somras postade en riskaka med Jordnötssmör på Instagram – det har blivit min favoritenergi på långa pass, även i början av detta lopp!

Den andra är min namne Mia Thomsen som gav mig ett par fina örhängen när jag diplomerade mig 2006, dessa sitter alltid på vid tävlingar. Hon var min ryggrad och backup i livet när det stormade som värst. Örhängena står för trygghet.

Den tredje och fjärde Mia är jag själv. Det är Lilla Mia som är den som vågar vara svag, liten och be om hjälp, den Stora Mia är den som allt för ofta styr och är dominant – som vill prestera, inte misslyckas och klarar sig själv i alla lägen. Dessa två kommunicerade fint under loppet. Jag var snäll mot mig själv och klappade mig på axeln, jag mötte känslor och motgångar riktigt bra och till och med den exploderade tån var ”rolig”.

Den exploderade stortånageln ja…

Precis som förra gången jag sprang i Esbo så fick jag en gigantisk vatten- och blodblåsa under höger stortånagel. Förra gången exploderade den när det var 4 timmar kvar, nu väntade den i alla fall till 3,5 timmar återstod av loppet. Underlaget är någon typ av matta på ett hårt betonggolv och det går hårt åt mina fötter. Det är värre för mig på det underlaget i 24 timmar, än när jag sprang 49 timmar genom Skåne på varierat underlag. Hrusomhelst klev jag bara av och fixade eländet och gick tillbaka till banan på en gång. Det är bara att acceptera att sånt händer och det påverkade inte mitt humör nämnvärt. Det är en del av tävlingen.

Vad jag tycker om resultatet

Jag vet att jag inte kunde springa mer än jag gjorde där och då – men som alltid undrar jag efteråt om jag inte kunnat kräma ur lite till. Att promenera så mycket som jag gjorde och ändå kom 182 kilometer, betyder ju att om jag sprungit liiiiiiiite till hade jag nått 190. De tankarna jobbar jag med idag, men de får inte ta överhanden. Jag tänker att för att vara motionär med ett fantastiskt rikt liv så är 182 kilometer ingenting att skämmas för. Jag är ju så mycket annat än löpare. Dessutom promenerade jag hem en pokal som får stå i samlingen bland andra priser. Denna gången en fjärdeplats.

Full race report kommer – klart ni ska få höra detaljerna!