Så var det dags igen. Dags att ta mig an ett äventyr fördelat på flera dagar. Ett lopp där jag ska bära min utrustning och mat för 5 dagar. Där jag ska gå in i mig själv, möta min lilla ynk, träffa andra människor och lyssna till livsöden, glädje och sorg. Denna gång i Kenya ute i vildmarken bland vilda djur.
Hur förbereder man sig för detta?
Efter överhettningskatastrofen under Öland Lighthouse 100 miles challenge i maj, där mitt huvud var så hett att jag kunde steka ägg på pannan, lovade jag mig själv att ALDRIG springa ultra igen. Nåväl, vi vet väl alla hur de besluten brukar följas.
Så när surheten för dålig organisation på Ölandsloppet var över (2 dagar senare) bestämde jag mig för att se det som en bra värmeträning inför FRU. Jag visste även om att uppskatta omsorgen som Beyond The Ultimates verkligen ger, så det var något jag såg fram emot i Kenya.
Träningen
Jag och min namne Mia Thomsen tog en 20 mils vandring längs med Santiago de Compostela i Spanien i juni, där jag packade min ryggsäck med samma vikt som jag skulle ha på savannen. Bra träning för axlar, hållning och vänjning av kroppen.
Under juli och augusti gick jag med packad ryggsäck och sprang mellan 5-21 km med ryggsäcken på. Det kändes bra. Kroppen var hyfsat stark. Huvudet satt äntligen där det skulle.
Inställningen
Efter ett riktigt jobbigt år 2023, där jag som prestationsprinsessa stod stark och redo att ta hand om alla andra, redo att fightas för medmänsklighet, rättvisa och omsorg – så landade jag i januari i ett stort svart hål. Jag föll. Jag gled ner i en geggig sörja utan livlina. Lägg till kvinnans kroppsliga straff för att kunna bära och föda barn, vända utochin på livmodern, se till att på riktigt visa att den fertila perioden är över genom att bjuda på Stockholms blodbad, trötthet och hormonella svängningar där ingen nära anhörig går obemärkt förbi. Tröttheten gav mig aptit på sötsaker och en vilja att konstant proppa kroppen med skit. Lade på mig extra kilon som verkligen är onödiga under ett flerdagarslopp. Som person var jag en otrevlig spillra av den jag vill vara.
Har du problem? Lös dem.
Gick till gyn, fick hormoner, slutade svettas, var inte lika hungrig. Blev trevlig(are). Got my shit together.
Jag välkomnar alla känslor och alla lärdomar, men det tog till efter midsommar att kunna klättra upp igen. Att bygga lite större förståelse, ett lite större hjärta, att bearbeta frustrationen och att tänka klart igen. Det var en sådan befrielse! Detta gav mig ett lugn inför loppet i Kenya. Jag skulle dit och jag skulle äventyra. Tänk att få hänga 10 dagar med sig själv!
Ingen nervositet, ingen oro. Packningen nästintill perfekt och en ryggsäck med obligatorisk utrustning och mina små lyxprylar som jag fick ner till 6,5 kg. Stolt som en tupp.
Jag spenderade 3 nätter i Nairobi på Wildebeest Ecopark där jag mötte flera löpare. Jag teamade direkt upp med D.C och Katherine. Detta var D.C’s första flerdagarslopp och vi tjejer kapade hans packning stort, ner till att byta förpackning på den frystorkade maten, lämna duschtvål och inte ta med fleecevantar.
Varför fleecevantar?
Förhållandena under loppet: Varmt på dagen och kallt på natten. Packa smart. Jag som fryser otroligt lätt och har Raynauds syndrom brukar få bära runt på rätt mycket kläder. Nu hade jag investerat i en svindyr Japansk sovsäck som bara väger 439 gram. Den utlovade värme ner till minusgrader. Den ångest jag haft över det dyra priset var som bortblåst när jag natt efter natt i tältet sov gott utan att frysa.
Den 1 september slussades vi iväg med bussar till Lewa conservancy. Vi bildade en liten Camp Family bestående av britterna David (D.C), Katherine, Andy (boende i Spanien), Mark (boende i Australien) och Irländaren Dave (Davy) – och den enda Skandinaven – jag. Vi såg till att få tältsängar bredvid varandra och se efter varandras välmående. Jag var sist in av detta gäng varje etapp, men kompenserade med mitt mammaskap. Såg till att tjata på att packa ryggsäcken, fixa sin mat, organisera och strukturera. Vi såg både zebror och en vacker giraff intill lägret vi skulle vara på första natten.
Katherine var min tvillingsjäl i multidagarslopp. Välorganiserad med dagens energi fint fördelat med kalorier i och innehåll. Struktur och ordning, precis det som underlättar för att undvika onödig stress. Tömma liggunderlaget på luft, fixa fötterna inför dagens etapp, ordna med flaskorna, ha energin tillgänglig. Packa ryggsäcken på ett visst sätt med mjuka prylar mot ryggen och tunga saker upptill, dra åt alla remmar hårt. Allt i sin ordning.
Andy och D.C hade helt annan inställning till att bli klara. Där var det viktigare att höja stämningen i tältet som rymde 50 personer, höra så att alla mår bra och strax innan start raffsa ihop sina prylar och klämma ner i ryggsäcken. Inget sätt är bättre än det andra, det är bara en personlighetsgrej.
Den 2 september går starten på For Rangers Ultra. Fem dagar med ungefär en maratondistans per dag. Jag är varken rädd eller nervös, känner bara ett lugn, en trygghet och en känsla av att vara i mitt rätta element. Vi drar iväg och de kommande fem dagarna ska bjuda på häftiga djur (inklusive farliga), gråtande män, trasiga fötter och stinkande latriner. Men mest ska det handla om människor och insikter.
Leave a Reply