Här kommer lite förberedelsetankar inför mitt första självsupporterande etapplopp i tält, samt hur jag tänkte och använde material under själva loppet och hur det kändes efteråt.

Laddad innan första start. Foto: privat

Innan loppet

Eftersom jag köpt på mig en hel del material innan Trans Pyrenéerna 2016 så hade jag det mesta hemma redan. Det jag behövde tänka på var att ta med lärdomarna från det loppet. Dessa var:

• Använd stavar i uppförsbackar
• Gå aldrig tom på kolhydrater
• Se till att ha något hjälpmedel mot eventuellt skav från ryggsäcken
• Ät så mycket vanlig mat som möjligt. Bars tröttnar man snabbt på
• Fyll på med salter, mineraler och främst magnesium

Stavar

Tälten som organisationen försedde oss med hade en stav som tältpinne, och givetvis ingick ytterligare en stav. Det var frivilligt att använda dessa under loppet och jag valde att köra med dem. Kristina körde utan. Bröderna K testade för första gången. Så här använder jag stavarna:

• När jag går uppför
• När jag går snabbt på flacken med mjukt underlag
• När jag skulle upp för den mjuka sandväggen

Utöver detta höll jag båda stavarna i ena handen när jag sprang. De var lätta (Carbon) och utgjorde aldrig något hinder.

Tälten

Tälten fick vi sedan behålla och ta med hem. Egentligen tänkte jag där och då att jag aldrig skulle lägga mig i en sovsäck eller i ett tält igen, men jag tog med tältet hem.

Under loppet

Jag var supernervös för att jag skulle ha tagit fel skor, att ryggsäcken skulle vara för tung och att jag eventuellt skulle frysa av den starka vinden i lägret.

Mina fantastiska Inov8 X-trail 250 Foto: privat

Skorna

Inte en blåsa! Inte ont i benen! Trots att skorna jag använde var helt nya. Med Sportslick (vaselin) klarade sig fötterna bra. Enda gången skorna inte var perfekta var under de 4 kilometrarna lavasten. Resten var jag glad över skovalet.

Ryggsäcken

Jag älskar min Ultimate Direction och fick bara lite skav på höger sida i midjan av banden man spänner åt. Jag såg andra tejpa hela ryggarna, men jag smorde med Sportslick och rullade runt en tröja runt banden för att det skulle var vadderat mot kroppen.

Klimatet och kläderna

Det blåste rejält och jag vet att jag fryser en del när jag går ner på fettförbränning efter längre löpta tävlingar eller träningar. –Nu var ju första och sista etappen korta så det var inget problem. Efter den långa turen använde jag sovsäcken som fötstärkningsplagg.. Alla strumpor, tröjor och bh’ar jag packat ner använde jag. Så inget överflödigt där.

Efter loppet

Ack det lopp som inte följs av en rejäl depp. I flera månader tänkte jag och planerade inför loppet. Den sista tiden innan loppet gick jag in i min bubbla, där jag blir lite kort i tonen, snäsig och inåtvänd. Jag bygger en mur mot negativa saker och undviker folk som sprider negativ energi. Innanför murarna har jag kraft, positiva bilder och en stark tro på mig själv. Världen snurrar på utanför, men lugnet finns inom mig.

I min bubbla. Världen snurrar utanför och jag är långsam inuti. Foto: Daniel Gula

Postloppsdeppen

Jag lyssnade på Kajsa Bergqvist för några år sedan där hon berättade att hon ångrade att hon inte firade och landade i sina framgångar mer, utan siktade vidare på nästa tävling och mästerskap. Jag har tagit detta till mig och försöker allt jag kan att landa efter mina äventyr – stora som små, framgångsrika som fiaskon.

Half Marathon des Sables Fuerteventura var inget undantag. När jag kom i mål och satt på muren i mina svettiga kläder och en kall öl i handen så lät jag tankar och känslor landa. Jag tittade på de andra löparna som rann in över mållinjen. Jag delade glädje, stela ben, törstig tunga och svett. Jag var så tacksam att få springa för Apollosports och att få ha upplevt detta. Gänget jag hängde med firade ordentligt och vi dansade flera kvällar tills det var dags att åka hem. Känslorna kom och gick och vi delade upplevelsen.

Den lilla kraschen

När jag sedan ensam satt på Kastrup för anslutningsflyg hem blev det tomt. Ingen runtomkring mig visste vad jag gjort, hur jag kände och kunde inte slänga små skämt på mig eller ge mig den där önskade kramen. Långsamt rann tårarna av tomhet ner för kinderna. Jag brukar inte sitta och böla offentligt, men det kändes bra och rätt litet i det stora hela. Jag gav de våta kinderna ungefär fem minuter innan jag lät lyckliga tankar komma fram.

Den stora kraschen

Tidigt morgonen efter hemkomst skulle jag åka på tjänsteresa till Oslo. Det innebar 4,5 timmars sömn vilket inte är optimalt när det är dags att riva bubblan och låta allt utanför sippra in. Jag var så trött så på kvällen brakade jag ihop och undrade om det över huvud taget fanns några mål i livet framöver – för lite sömn kan ju få vadsomhelst att bli nattsvart. Som tur är finns det kompisar som kan skratta åt en, kasta upp en på banan igen och säga de rätta orden. Tomheten fylls därefter med upplevelsen – den jag inte ska skynda ifrån.

Många brukar anmäla sig till ett nytt lopp när postloppsdeppen kommer, för att få ett nytt mål. Men jag har inget lopp på näthinnan som pirrar just nu. Kanske dyker det upp.

Kroppen efter loppet

Som vanligt svullnade mina fötter upp, och det hade nog snabbt avhjälpts med en lugn joggingtur på Playitas, men jag valde att ligga på en solstol och försöka få bort bonnbrännan (lyckades inte). Onsdagen efter loppet var jag uppe och tränade militärträning och löpningen var igång igen. Det verkar som att min kropp återhämtar sig snabbare efter lopp i värmen. Och helt klart är det att jag är bättre på riktigt långa distanser. Jag är ju ultra.