När jag gick min ”hälsa-vänligt-på-alla-anställda-på-nya-arbetsplatsen-rundan” i augusti 2007 mötte jag Göran för första gången. Han undrade direkt vad jag hade för intressen och om jag sprang. ”Jag har sprungit två maraton” försökte jag skryta med. Jag berättade inte att det var 2004 och 2005, och att jag inte sprang något alls för tillfället. ”Kul, kontrar Göran, jag har sprungit 22 Stockholm Marathon – då kan vi träna tillsammans.” Eftersom brorsan då utamanat mig på maran skulle jag ju ändå ta upp löpandet igen. Inför förra årets mara sprang Göran och jag ibland på luncherna, snackade uppladdning (vi äter helt olika), pratade tider och träning, status, skor och prylar. Göran är snabb. Han har ett grymt löpsteg. Aldrig har han kört löpskolning, aldrig lurats av dyra skor på RS eller Löplabbet, inga GPS-klockor i världen ersätter hans egen kroppskontroll. Han är stencool. Göran har som mål att springa 25 Stockholm Marathon, i år springer han sitt 24:e. Hans personbästa är 2:49, nästa år är målet att han ska springa under 3:30 – då ska jag ha den här utsikten.

Nu jobbar Göran på en annan arbetsplats och maratonsnacket har uteblivit. Tills idag. Idag sprang Göran och jag i Ursvik på lunchen. Då slog det mig hur mycket våra dialoger, hans input och Jävlar anamma har påverkat mig i mitt återupptagande av löpningen. Han är ett av skälen till att löpningen blev mer än bara ännu en mara, utan istället en del av mitt liv.

Jag skickar här världens svettigaste slängkyss som tack till Göran för att han är en grym förebild. Tack för dagens lunchlöpning!