Om 47 dagar ska jag springa TEC – Täby Extreme Challenge 100 miles. Det motsvarar 16 mil. Loppet går i Täbyskogarna och ett varv är 10 km. Jag ska springa 16 varv. Eftersom det här är det första jag gör i ultraväg efter min återkomst från hälsporren så är jag lite fundersam hur det ska gå.

Åsa och jag vid ena energipåfyllningen. Foto: privat

För att bygga lite mängd och kolla av pannbenet så hade jag stämt träff med Åsa som också ska springa loppet. Vi hade bestämt 4 varv på TEC-banan som träning. Ingenting vi varken blev nervösa eller ojade oss över. Sprang obehindrat två varv och stannade i kaffestugan och fikade. Konstaterade att vi pratat bort distansen och knappt märkt av att vi kutade. Tog två varv till och började känna i vaderna först mot slutet av den sista rundan. 40 kilometer och humöret på topp. Energipåfyllning, glada tankar och en likasinnad löpare gör det hela så mycket mer odramatiserat. Fyra mil liksom. Dagen efter en 19-kilometare.

Hur känns benen?

Benen? Jag vet inte, jag har inte kännt efter. Det är underligt det där om att jag inte har koll på hur det känns i benen när jag springer – hade någon frågat mig om mitt svettiga hår och Åsas torra, fina frisyr hade jag kunna redogöra känslan i detalj. Min löpning sitter mest i skallen och benen får bara snällt hänga med och transportera min Evighetsmaskin framåt. Men min skalle säger idag att både jag och Åsa står och flinar tillsammans efter målgång. Precis så.