Ultratävlingar kanske inte är de mest publikvänliga. Antingen håller de till på en varvbana i flera dygn eller så går det från punkt A till punkt B. Det tar lång tid. Det roligaste av allt är när någon kommer och hejar. Även om löparen är totalfokuserad på uppgiften så är det lätt att hamna i malande tankar som kanske inte alltid är positiva – lite glada tillrop fokusförflyttar en snabbt. Både från publik och eventuell support.

En glad, positiv Diana som njuter av hela tävlingen! Foto: Johan Stegfors X-kross sportglasögon

I lördags sprang min adept Diana 100 kilometer för första gången. Jag vet att hon skulle klara det helt på egen hand med en varvbana på 8-kilometersvarv. Fullt fokus, bra sömn och fin planering kring mat och energi i sin väska. Jag erbjöd min support och hon tackade ja. Det är viktigt att lära sig hur adepterna fungerar under tävlingar också, så eventuella dippar kan tränas bort och de styrkor som finns förstärkas. Diana är jämnt positiv och älskar sin träning. Allt är möjligt i hennes värld – så att supporta henne på 100 kilometer skulle vara en baggis. Vilket det var. Jag gav små tips om salt och dryck. Jag sade åt henne i tid om energiintag för något händer med kroppen efter 6 timmar. Hon kände snabbt av själv när det var dags för mer kolhydrater.

Goda råd och en salttablett vid varvning. Foto: Johan Stegfors X-kross sportglasögon

Hennes väskor var packade precis som mina brukar vara, med full ordning och sakerna på rätt plats. Dumt att lägga energi på att leta. Vi vär väldigt lika på många plan, men så firar vi också födelsedag på samma dag och är typiska tvillingar.

Diana har liksom jag haft problem med en hälsporre (lägg till en fat pad syndrom på det) och har tränat det hon har kunnat. Foten var tejpad och det visade sig att den höll hela vägen.

Loppet började 7 på morgonen och jag gissade att hon skulle klara det på 12 timmar. Mina middagsgäster var förvarnade för sen middag (som den effektivitetsminister jag är hade jag ju fixat en 4-rätters redan dagen innan) och jag ville vara med hela vägen. Jag hade förvarnat om att smita klockan 18 (utfall hennes fot krånglat och hon bestämt sig för att utnyttja tiden fram till 22).

Pain is temporary – glory is forever

Hursomhelst sprang hon som en klockan. Efter 5-6 mil svullnade fötterna och skorna kändes för trånga. Jag cyklade hem för att hämta ett par större, dessa passade inte utan gav smärta i vristerna, så vi bytte snabbt tillbaka efter 4 kilometer. Det fick helt enkelt ömma i tår och tånaglar ett tag. Ingenting som satte stopp för hennes framfart. Med adrenalin och endorfiner i kroppen känns smärtan lite mindre. En alvedon på sista varvet gjorde det uthärdligt. Den enda dippen hon hade var när 3 varv återstod – då sa hon till själv. Detta avhjälpte vi med lite mat, dryck, salttablett och en gel. Hon fick dessutom med sig en gel att ta efter halva varvet.

Nu var hon ostoppbar! Sista varvet sprang hon dessutom runt och tog alla funktionärer i hand och tackade för att de ställer upp och gör sånna här lopp möjliga. En tacksamhetens gest. Jag upplever alla ultralöpare mycket tacksamma för funktionärer, organisation, publik och support.

Hon sprang sitt försa 100 kilometerslopp på 11 timmar och 30 minuter. Det är stort!

Nu vet jag hur Diana fungerar under 100 kilometer. Nu är jag nyfiken på vad hon kan åstadkomma på 100 miles och 24-timmars. Tänk vad härligt att ultrafamiljen blivit ytterligare berikad med en positiv själ!