eftersom täckningen i fjällen inte var den tätaste så ramlada halva förra inlägget bort. Här fortsätter det…

Mamma bland klippblocken. Foto: privat

Vi kom så fram till Tarfalastugan efter att ha spenderat lång tid den sista kilometern. Ingen vegetation, inget spår av liv – bara Forskiningsstationen, stenblock och stugan vid Tarfalasjön. Det var molnigt kring bergen så vi kunde inte se Kebnekaise vilket var mitt mål för den här resan – att mamma skulle se Sveriges högsta berg. Vi tog oss in i stugan och krängde av oss de tunga ryggsäckarna – Vilken befrielse! Vi fixade snabbt i ordning kaffe och satte oss på en bänk utanför. Då dök Stugvärden Lars upp med 5 personer (tuffa friluftsmänniskor som skulle tälta). Jag bad vänligt om ursäkt för att jag valt kaffet före att leta upp honom – han godtog ursäkten och visade oss runt. Stugan hade varken el eller vatten men var utrustad med gasspis.

Mamma var lite låg på energi så jag såg till att snabbt fixa vandringsmaten jag hade med mig. Hon fick pasta med kyckling och jag potatis och kyckling Korma. Supergott faktiskt! Vi åt och tände stearinljus i storstugan där någon av friluftsmänniskotältarna hade tänt en brasa i järnkaminen. Vi var sega efter en hel dags vandring ute och spenderade en stund med korsord medan dåsigheten fick övertaget över oss.

Både mamma och jag gillar att koppla av med korsord. Foto: privat

Efter en stund kikade vi ut och såg att molnen skingrat sig och mamma kunde se Nordtoppen på Kebnekaise – Mission accomplished! Jag var glad och nöjd. Innan klockan slagit 21 så rasade vi trötta i säng. Mitt i natten vaknade min mor och hade ont i hela kroppen. Kramp i benen och värkande muskler. Hon låg i 1,5 timmar och oroade sig för nedfärden på söndagen mot Kebnekaise Fjällstation. Jag sa åt henne att somna om och sluta vara så orolig – men själv var jag inte säker på att hon skulle orka. Kanske skulle jag få bära henne ner?