>Mindre träning och mer vila ger tid till eftertanke.
Jag har gått runt och funderat på Fredrikas inlägg ett par dagar. I tidshetsen som dallrar kring marathon blev reaktionerna på hennes inlägg ”Klart du grejar sub4!” även jag trillade dit och tog smaschen på den upplagda bollen. Och ja, det är en självklarhet. Tjejen är god för det. Men hon är inte som andra, det har inte varit tiden som utmanat henne,utan snarare distanserna. Jag har aldrig träffat någon så fokuserad som tror på sin grej. Hon nötte i långsamt maffetempo i flera månader medan gliringarna haglade. Hon byggde en tålig kropp, förbättrade sin löpekonomi…och blev snabb. Fredrika har blivit snabb genom att springa långsamt. Hon är god för 4 timmar på maran, men är det det hon vill? Någonstans tror jag att hon förstod hur reaktionerna skulle bli, hon var beredd på det – och kanske är det en del i strategin att bygga pannben. För hårdare pannben och mental styrka får man leta efter. Är det en bra dag på lördag så gör hon maran på sub4, säger kroppen ifrån kör hon sitt race – för hennes mål ligger i framtiden. Och hon kommer att vara lika ultralycklig som vanligt. Det är styrka. Det är vinnarkänsla.
Du är inte dina prestationer (tack Karin för uttrycket)
Det är en skillnad på vad man kan och vad man vill. Enligt mitt laktattest är jag god för 3:30 på marathon redan nu – om kroppen/muskulaturen tillåter. Men är det det jag vill? Vill jag denna mara springa och ha hög puls, tunga ben och slita som ett djur genom hela loppet, sen ha ont i kroppen i flera veckor efteråt? Jag kanske rentav ådrar mig en skada. Är det det jag vill? Jag har tippat min tid till 3:45:46, har jag en bra dag springer jag snabbare, har jag en dålig dag långsammare. Hursomhelst så kommer jag att ha genomfört ett marathon – och jag är bra precis som jag är – vad gör 5-10 minuter hit eller dit? Jag skulle KUNNA pressa mig till 3:30 – men känns det inte okej är jag inte redo att betala priset, då slår jag av på takten. Jag kommer inte att förlora några vänner eller bli en sämre människa för det. Men brorsan ska jag klå i alla fall – för där går banne mig gränsen för präktighet.
Så… oavsett tider så kommer i alla fall jag vara tooppenglad efter maran på lördag. Vägen dit har varit så himla rolig, och det finns ett liv därefter. Typ ett 12-timmarslopp och och ett och annat 6-timmars. Tack Fredrika för att du visar hur pannben ska byggas och hur långsiktiga mål ska sättas!
Jag vet vad jag vill. Jag vill vara glad.
>fredrika, mia och magda, de bästa powerbrudarna jag vet (ni alla på olika sätt). Pure love!
Kl 17:40 står jag beredd på stadion, då får ni komma i mål! =)
Lycka till Mia, kram!!!
>Bra att du vet vad du vill Mia, och att du vill vara GLAD! Vi springer väl marathon för att vi älskar att springa marathon? =)
All den här pressen och oron om vad andra ska tycka eller tänka eller fokus på en viss tid, gör ju att många kanske missar själva marathonkänslan. Det är vad jag tycker är synd i Sverige, att många är så rädda för att misslyckas, eller att inte duga. Att många känner att de måste vara så ”bra” innan de ens kan försöka. Tänk vad mycket man missar i livet då!
Min första mara i San Diego var magisk, jag brydde mig inte om tiden utan ville uppleva marathon och komma i mål! Och vad coolt det var! Alla var hjältar, oberoende av när man korsade mållinjen.
Att jag nu sen vill springa snabbare än sist, det är mitt eget val för jag vet att jag har tränat mer. Men vad andra kommer tycka om den tiden bryr jag mig inte om! Jag vill inte bli värderad efter hur snabb jag är, vi är inte våra prestationer som du sa! =)
Ses ikväll på vårruset kanske? Jag ska jogga, ska du jogga eller heja?
>Du vet att jag tokgillar både dig och Fredrika, men jag förstod inte riktigt kopplingen. Det har väl med målsättningar att göra? Om man har som målsättning att göra under en viss tid och det bästa man kan, ja då är det det som är målet. Om man har som målsättning att ha kul, springa lite för att det är roligt – ja då är ditt inlägg klockrent. Och det finns väl inget som säger att den ena målsättningen är så mycket bättre än den andra? Det är väl totalt subjektivt?
>Funrun: Ser fram emot att se dig precis den tiden 🙂
Karin: Helt rätt. Bring the härlig feeling on. Ja, jag ska jogga VårRuset ikväll – vi hörs på telefon!
Sara: Du har rätt. Jag flummade till allt (lite kaos i skallen…) men det är så tråkigt att folk ska känna nervositet om man kör 3:30 eller 3:34 och sedan bli missnöjda – gör det personen till en sämra människa? Är livet slut efter maran. Det är väl bara att flytta målet och springa en ny. Glädjen måste finnas där. Och vägen till en tävling är ju roligast – men personligen vill jag njuta även av loppet. Jag har nog inte rett ut alla begrepp – jag är lite omständig i tankarna, skulle krävas ett ultrapass att utveckla… och det kommer ju snart! 🙂
>Jag tycker det är svårt att vara vuxen nog att inse att ens förväntningar inte håller.
Jag hade tänkt mig en tid mellan 3.30 och 3.45 men efter att jag cyklade omkull för några veckor sedan har jag haft konstant ont när jag springer har jag varit tvungen att omvärdera.
Nu ligger målet på att genomföra och ta mig i mål vilket känns jobbigt då jag vet att jag faktiskt kan bättre. Jag kanske till och med måste bryta! Det har jag aldrig gjort, hur gör man?
Målsättningar är jobbigt eftersom jag och många andra tyvärr direkt tänker att man är sina prestationer.
>UnderbaraMia, du vackra energi och inspirationskälla.
Nu är det bara några dagar kvar till dagen jag tränat i drygt 7 månader för. Efter alla träningspass i snöslask, kyla, ishalka, regn & blåst vägrar jag vara missnöjd om jag inte orkar ta mig runt på min drömtid.
Min träning är väl investerad oavsett vilken tid jag tar mig runt på.
Jag kommer springa för min dröm så länge kroppen håller och vill vara med.
Men protesterar kroppen, då lyssnar jag. Inte en mara till som förra året då den satte mig i löparkarantän i drygt 3 månader.
Jag har min dröm, 3,30,,,i år eller någon annan gång. Men mitt mål är först och främst att ha roligt och det redan den 30 maj 2009.
Jag tror jag ska smygjaga din bror jag med. Att slå följe med dig när du jagade honom på KR gav ju mycket fin utdelning för mig :-).
Puss på dig vännen 😉
>Jag har sagt det och jag kommer köra på min målsättning att det ska gå ner mot 3:30-3:35 nu i Sthlm. Chansen är rätt stor att jag inte klarar det men jag brukar inte bli besviken om jag missar mina mål. Jag brukar snarare vara revanch-sugen vilket bara är bra. Känslan jag har haft efter mina två marathon har varit ”fan vad jag ska träna framöver”.
Jag kan gå för hårt ut och dra på mig en skada för jag springer på en nivå som kanske är för hög för mig. Men jag kan leva med det.
Jag är brutalt imponerad av Fredrika och hennes fokus. Jag vill vara lika planerande och sätta upp en längre målsättning men jag brukar mest revidera den och köra på.
Kör på i Sthlm, om det blir 3:30, 3:45 eller 4:30 så kommer vi ha roligt och vi ses efter, nöjda och trötta.
>Nu vet jag hur jag ska springa maran – jag ska njuta till 110% att få kunna springa över huvudtaget efter mina fotoperationer – läkarna sa 2000 – du kommer alrig att kunna träna mer eller tävla…..jag har redan vinnit den största segern, vad är en bra tid på maran? ;o)
Nej glädje ska mitt tema vara i årets mara och jag tackar dig för denna gooa tanke du skänkt mig lite extra.
Och dessutom få springa för en klubb som IF Linnéa (även om jag är anmäld i ett annat företagsnamn så bär jag stolt IF Linnéas kläder :o) :o)
>Härlig läsning. Jag håller med vartenda ord!
Jag vet inte vad jag är god för på maran, men gissar på runt 3:30. Det innebär, som du skriver, att om jag går på max kan jag göra 3:30, men vill jag gå på max? Var är njutningen i det?
För mig är löpningen ingen tävling och jag hoppas att det aldrig blir det heller.
Löpningen för mig är njutning. Kampen, gärna sida vid sida med andra likasinnade, att klara av det som ligger lite utanför ens ”comfort zone”.
Nu är ju inte alla lika och många löpare är resultatiriktade. De är sina prestationer.
DU är inte dina prestationer, du är naturkraften Mia.
Jag vill ta bort Marathon ur MarathonMia, för det gör dig inte rättvisa. Det begränsar bilden av dig till att ”bara” vara marathon, vilket du verkligen inte är.
3:45 på lördag? Jag hoppas det! Men om det inte blir det så spelar det INGEN roll alls, så länge jag mår bra och har roligt.
Nåväl, jag hoppas jag får njuta av ditt och Tones sällskap en stund på lördag!
>Fredde: Mål måste väl kunna revideras – OM du inte hade cyklat omkull och skadat dig hade det kanske fungerat – nu är dina tankar inställda på den förväntan du satt tidigare. Men vad gör 2009 års tid om 10 år? Loppet du kanske behövde bryta ”Jaha, det var ju då jag hade kraschat med cykeln”… och det vore väl rätt tråkigt om man alltid levererade det man satt upp – fjösigt liksom, utan udd av revanschkänsla.
Catti: Precis! Drömmen är att göra det nu, lyckan är att kunna acceptera om man INTE gör det, det går ju att flytta målet ett halvår? För du slutar väl inte springa 31 maj? Vägen hit har varit lång och rolig (för det mesta) det gör mig ont när folk mår dåligt av nervositet. Brorsan startar i sista ledet, så honom ska vi hålla stången…
Dunceor: Insiktsfullt och accepterande. Det är glädje. Klart man ska lägga ribban och önskningarna högt. Men man ska inte leverera vad andra vill att man ska leverera. Du verkar ha hittat ditt eget mål och kör utifrån det – då blir man ju bara revanschsugen på sig själv – du kanske är duktig på att inte lyssna för mycket på folk som säger ”Men Duncan för i helskotta, du borde ju greja 3:25!”. Och jag håller med dig Fredrika imponerar.
Maria: Herregud – DU om någon har ju bevisat att det är annat än tider som kan styra framgång i livet. Jag lovar att du kommer att njuta hela vägen! Se till att plocka fram vinnarkänslan när det känns tungt – för att kunna springa en mara efter dina fothistorier är fantastiskt. Det är livsglädje.
Zebban: Tack för fina ord! Klart att du får njuta av vårt sällskap! Får vi kalla oss Zebbes Sällskapsdamer då?
>Ha ha ha vi kanske kan kallas ”Threesome, and some!” eller så tar jag namnet Eskorten (nej, inte bilen). Längtar ännu mer till lördag!
>Yey Mia, eller ska jag kalla dig Coach Mia!!
Snart är det dags!!! Hoppas att du vinner! 😀
När jag kommer hem ska jag börja ut och springa igen, just nu kör jag mest aerobics och yoga, att springa ute på gatorna här är som att springa naken runt medis haha!
Iii det ska bli jättekul!!
Jag vill lätt följa med på Bootcamps-gympan det ser hur kul som helst ut!!!!!
Iiii!!
Lycka till mest! Jag håller tummarna stenhårt!!!
Ha det bäst!!
>När jag blir stor vill jag bli lika klok (och superwomanig) som du! 😀
>Helt rätt, det är känslan som räknas!
>Vafan, Här har man precis suttit och bölat över när Mark dog i cancer i Cityakuten och nu börjar jag fasen nästan böla igen. Om det är för att jag är blödig eller full av all världens marakänslor vet jag inte men Du sätter verkligen huvudet på spiken ”jag är bra precis som jag är” Det är verkligen så. Vad spelar tid för roll egentligen. Att kunna glädjas åt att ha gjort sitt yttersta, att vara nöjd med sig själv. det är the shit.
>Zebban: Fantastic Threesome – hihi – jag hade ju kaninöron när jag var hare, ska jag och Tone ha Bunny-rumpa om vi är sällskapsdamer?
JenniJenJen: JAg är SÅÅÅÅÅ din Coach – fasiken vad kul – jag blir glad i hela kroppen. Det kanske slutar med att vi rentav springer näck på Medis…
Andréa: Gulle – det kostar lite rynkor!
Johan: Den rätta känslan. 😀
Linda: Och du är ju en fantastisk Linda! Erkänn att du har rockat hela vägen hit – och du kommer att fortsätta rocka oavsett tid på lördag. Amen.
>Det viktigaste med maran är att ha kul och ha en snygg spurt på Stadion. 😉
Tack för en fantastisk blogg!
>Som vanligt,superhärliga inlägg av dig!! Klart att det måste vara kul också, annars så springer man väl inte. OCH en många tycker att det är kul att sätta personliga rekord och pressa ut allt till minsta droppen, medan andra (läs jag) ska försöka att njuta av loppet, medlöpare och publiken, och att bara genomföra.
Nästa år, då jäklar ska det pressas tider;-)
>Igen, helt fantastiskt skrivet. Efter att ha läst detta tänker jag känna mig som en hjälte om jag går i mål på lördag – oavsett tid.
>Haha, så skumt. Har precis kommit hem från konferens sedan i måndags, utan uppkoppling, och läser som hastigast ikapp alla bloggar. Droppade för bara någon kvart sedan en oförstående fråga som kommentar på ett annat inlägg av dig varför du inte ska springa fortare än 3:45. Den ursprungligen tänkta kommentaren löd ”varför ska DU lättjogga på 3:45 när JAG skall kämpasomenskit mot 4”, typ.
Nu läser jag ditt inlägg här och blir genuint rörd, för det är få människor som egentligen fattar hur jag funkar och du verkar ha knäckt koden. Precis så vill jag bli förstådd, och det är en ynnest att få ha blivt det. Tack, uppriktigt tack. Lustigt nog känns det som en enorm lättnad, för nu kan jag genomföra experimentet utan att behöva känna pressen på att ”ni” vill ha er story. Maratonexperimentet handlar ju i stort mest om att testa min träningsuthållighet – hur mycket jag pallar, helt enkelt.
Jag är dock faktiskt lite nyfiken på vad som kommer att hända med din strategi till på lördag. Vetskapen att du kan snabbare ligger trots allt där och pockar. Prestationen är inget självändamål – men innerst inne är vi ju lika: det handlar om att utmana och spränga gränser. Det spännande är att man inte alltid vet i förväg vilken gränsen var… En tid är lätt att ange, och hänga upp sig på som mental krycka. 3:45 låter dock inte som en gräns för dig, och kanske StM inte handlar om någon gräns denna gång.
Att det blir party, den saken är dock säker! 🙂 KRAM!
>Fast om man har ett mål, ett tidspressarmål, och uppnår det, efter massa kul och hård och slitig träning, så är den känslan precis lika fantastisk, och jag tror/vet att man är jäkligt glad. Missar man sin tid med någon minut så är man ändå glad för prestationen att man slet, i alla fall om det var så att man verkligen verkligen försökte springa på ”sin tid”. Jag trro att om man springer på motionärnivå så är man alltid lycklig över sina maror. De är inte ”en dag på jobbet” som kan vara dålig eller alldaglig, det är en maraprestation!!!
Jag tycker att alla ska köra sitt race, det finns ett mod i att våga stå för ett tidsmål också. Och jag tror verkligen att glädjen är lika kul och glad och skön oavsett vilket målet har varit!
>Johan: Självklart! Snyggspurten är tokviktig! Varsågod och tack för att du läser 😀
Carina: underbart! Särskilt ”och nästa år ska det…” Du är biten. Erkänn.
Snorkis: klart du är en hjälte! Det gäller bara att tillåta sig att känna sig som en! Do it girrrrl!
Fredrika: jag måhända vara en pratkvarn, men jag är ”Mulittasking” jag kan lyssna samtidigt. Jag gillar människor, jag är genuint intresserad av vad som försiggår i folks tankar och känslor – älskar att bli imponerad och tycker att det är ljuvligt att analysera 🙂
Vadsomhelst kan hända på lördag. Huvudsaken är att glädjen finns med efteråt. Jag kommer att köra så det ryker – tills det inte ryker längre.
Sofy: Jag förstår vad du menar – viss sätter jag en önsketid och visst blir jag överlycklig om jag är bättre än det – fast jag blir inte missnöjd om jag missar. Jag tycker att det är dumt att ödsla energi på dåliga tankar och känslor. Håller med dig att alla ska köra sitt race (och kanske borde jag tillägga att andra kan sluta ställa krav för det suger energi) 🙂
Kram på er goa människor.
>Gullemia! Kunde inta ha skrivit det bättre själv. Definitvt inte. Men visst är det lite symtomatiskt, när dagen D närmar sig är det nog många som tonar ner tidigare uppsatta tidsmål, kompletterar med alternativa mål. 😉
(Därmed inte sagt att de inte kan ha funnits där tidigare, men det blir tydligare nu). På så sätt behöver man inte ta risken att besviken lämna Stadion på grund av ett par futtiga minuter.
>låter som en br inställning!
>Word, Mia, word!
Tack underbara, kloka, härliga vän för att jag får känna dig och dela klokskaper med dig. Du är en del i att ha fått mig tillbaka på marathonbanan, jag ryser som aldrig förr. Jag vet vad jag vill; jag vill springa marathon! 🙂
>Bureborn: Sikta mot stjärnorna så kanske man i alla fall når trädtopparna. Glad. Lycklig och tillfreds. För visst vill väl alla känna framgång istället för besvikelse. Revidering kan ju vara bra mentalt – men hoppet och ”the hidden agenda” finns nog där – bara man inte tappar glädjen. Flum flum 😉
Emliscious: Gäller att hålla fast vid den. Pannben, pannben.
Karin: Dito. du delar med dig av annat jävlaranamma – se till att följa (och sätta) dina egna förväntningar och inte andras. Du är inte dina prestationer.
>Utan glädje når man ingenstans här i livet. Vilket FANTASTISKT BRA inlägg!
Ha roligt på lördag!
Therese
>Spring-Therese: Tackar och precis! Varje minut man spenderar sur missar man en minut av glädje!