I Fotrallystudion med Anna, Peter och Anthony. Foto: Sven från Kontrollrummet

För er som hängt med mig på bloggen ett tag vet att Fotrally betyder något extra för mig. Jag vann 2010 över Silvio efter att ha blivit meddragen av min kompis Magnus som tyckte det var en lagomt galen utmaning för mig. Vi traskade då i knappt 30 timmar. Efter 2011 års Fotrally (som Jonas Davidsson vann) blev jag och Silvio ett par. Efter detta har Fotrallyt varit ett återkommande evenemang/samtalsämne/fokus varje år. I år fick Silvio kämpa i 55 timmar då Lena Jensen gav upp. Det var andra gången Silvio tog hem segern. Förra året var jag hans support – i år har jag följt spektaklet från soffan. Och en stund från webTVstudion. Jag och Silvio är inte längre ett par – och årets upplaga har varit lite kluvet för mig.

Jag är djupt imponerad av tiden de gick – hela 55 timmar. Startfältet var starkt med ultralöpare (som gav upp tidigare än jag tippat) och många var med över 36-timmarssträcket. Hatten av för de tävlande! Och hatten av för supporten som får slita och vara trötta. Jag är dessutom grymt imponerad av arrangörer och funktionärer som arbetar dygnet runt (och filmarna förstås!) och lösa problem som uppstår kring ett sånt stort arrangemang.

Det bådar gott med ett så uppmärksammat evenemang – särskilt med tanke på att det blir ett svenskt Landslag i Fotrally nästa år. Ett landslag där jag är förbundskapten. Jag har redan varit i kontakt med några potentiella lagmedlemmar. Mer om detta framöver. Finland är inbjudna, likaså Norge – och kanske vi får hit ett par danskar och tyskar också?