Imorse mötte jag och Moa ett vackert Stockholm på vår morgonjogg. Bleka färger och härligt ljus från en sol som lovade vår och framtid. Hissnande vackert så att vi fick stanna många gånger och insupa det vackra som staden, världen och ljuset kunde fylla våra vintertrötta själar med. Vackert på gränsen till sorgligt eller melankoliskt, så där halvont som det gör när det finns hopp om Framtiden. Den finns där likt våren, oförstörd – helt upp till oss att skapa. Här och nu. Och imorgon.