Igår var det ingen vanlig Linnéa-träning – Jag åkte utan Garmin, fast med pulsband. Jag åkte utan reflexväst, men fick med mig sonen Alex. Distanspass. Runt. Söder. Redan efter 200 meter knorrade benen och ville hem. Vilken tur att Tone finns och kände likadant. Som trötta tanter grabbade vi tag i Maffetone och segade oss runt Söder. Jag är glad att det blev av – för ingen träning är ju onödig. Gänget – det snabba – stod och väntade på löpskolning. Och löpskolning blev det. Grattis Alex till din första, och förhoppningsvis inte den sista löpträning!

Så till den pigga fjanten.

Jag har ju varit kaxig (jag???) och utmanat Bruno de senaste inläggen. Så imorse mina vänner var det äntligen dags – upp till bevis. Är jag SuperWoman eller är jag inte?

Den här mannen har jag haft på mina axlar och kört benböj med, han satt på min rygg när jag körde vadpress, låg över min rygg när jag kröp (snabbast av alla). Jag hade honom hängandes från midjan görandes situps. Två varv som apa lyckades han runt min kropp klättra. Jag var inte sen att haka på! Jag skulle banne mig vara lika stark. Eller i alla fall nästan. Han var dagens sparringpartner och jag darrar fortfarande i kroppen!

Det bästa med Bruno är att han inte bara är stark, utan även snabb. Detta innebar att vi fick extra lång vila i plankan efter genomförde intervaller och jämfotahopp upp på en låg mur. Dagen bjöd även på mångsteg, dragkamp, tricepsdips och mycket mer.

Nu ska jag ut och göra stan osäker! Ha det skoj!

*****************************************