Bäst som jag ler så där fånigt, blickar upp mot den blå himlen och bara tänker på 50 miles – kanske till och med 100. Jag flinar och vill anmäla mig direkt – jag vill springa. Jag vill in på listan med coola kvinnor i Sverige som sprungit 100 miles.

Jag funderar vidare, ler lite till vill hitta en personlig pacer (Funrun?), få pepp från mina kamarater i IF Linnéa, tacka funktionärerna och kolla hur länge jag orkar le.

Så ringer telefonen.

”Tjena det är brorsan, hur går marathonträningen?” Javisstjävlar. Jag ska ju klå honom nu i maj, jag skulle INTE börja med Ultra förrän nästa år. Men jag har tjuvstartat. Jag har alltså fuskat – utan att det ens gynnar mig. Jag har dessutom tappat allt förnuft för distans och tappat känsla för fart. Pladask ner på jorden hör jag mig för lite… försöker imponera (skrämma) honom med att jag kom över 6 mil på 6-timmars… tillbaka hör jag om hans tider.

”Jaha – snabbdistans 5,6 km på 23 minuter – låter intressant” mummlar jag och inser att jag är lååååångt mycket långsammare. ”OK – 27 km med fartökning och Ursviksmilen mitt i på 48 minuter, vad duktig du är lillebror” buhuuuhuuuu – jag gråter inombords. ”Jasså – javisst – reglerna kan vi spika nu, det är den 30 maj det avgörs så vi har samma förutsättningar!” Hur långt är det kvar – hinner jag bli toksnabb? Tankarna maler och jag inser att jag måste bestämma mig. Jag vet att jag är stark, att jag klarar distansen. Jag vet att jag inte skulle bli ledsen om han är bättre än mig på maran i vanliga fall (för jag tror aldrig att han kommer att springa igen)

VS