Jag är aldrig nervös inför eller på tävlingar. Hur kommer det sig då att jag blir toknervös av vissa saker som är träningsrelaterade? Eftersom jag tränar rätt mycket så får jag höra att jag kommer att bli övertränad och prestera sämre. Jag kontrar med att jag lyssnar på kroppen och aldrig skulle utsätta mig för skador eller nerträning…

Två saker gör mig nervös: 1. Fystestkilometern på NMT 2. Tröskelpass med IF Linnéa. Båda infaller denna vecka. Bara att jobba med mitt Jävlar Anamma!

Jag kände mig totalslut efter långpasset i söndags, brist på sömn och lite för mycket festande satte sina spår. Dessutom sprang jag 11 mil förra veckan – vilket med all rätt känns i benen. Igår bokade jag av två saker jag lovat bort mig på och hade mys med barnen istället, sov sedan välbehövliga 9 timmar. Alltså fegade jag morgonens fystest med Nordic Military Training och valde att köra nu på kvällen. Jag hade hunnit ladda nervositet efter att ha läst Moa Herngren’s NMT-ångest, hört vilka framgångar folk gjort på morgonen…

Tänk om jag blivit sämre? Tänk om alla pengar jag lagt ner på träningen varit kastade i sjön? Tänk om all tid jag spenderat i svettiga kläder inte gett resultat? Hjäääääääääääälp!!! Till råga på allt hade jag glömt min Garmin hemma – hur skulle jag nu kunna press mig på kilometern? Förmodligen skulle min kropp gilla Ultratempot jag haft den senaste tiden och ge mig en kilometertid på 7 minuter sådär.

Väl på plats visade sig Moa vara grym. Hur kan man tvivla så på något och bränna av en väldigt kuperad kilometer på 6 minuter? Härligt jobbat säger jag – det finns fullt med löpare som inte skulle greja en sån tid! Det var två för mig nya ansikten i par- Mattias med flickvän (uppfattade inte namnet) som var med. När vi skulle springa fystestkilometern bad Bruno oss dela på oss i en snabb och en lugn grupp. Paret ställde sig i den lugna gruppen men blev snabbt förflyttade till snabbgruppen. Tjejen hade ett löpsteg To-die-for och for iväg och förbi de flesta! Själv var jag nära att spy när jag hade sprungit min kilometer…. vi tog oss tillbaka till Östermalm för att köra armhävningar, burpees, sprint och mage. Burpees verkade vara Moas specialitet, förmodligen hade hon tjuvövat hemma för hon körde 27 stycken på 2 minuter! Jag fick äran att räkna och peppa henne, och hon mig.

Magövningen toktorskade jag på då jag fick slagsida och en valk ramlade åt vänster, det var skitsvårt att räta upp kroppen igen i den statiska ställningen vi blivit tillsagda att ligga i – med rygg och skuldror upp / armarna i kors över bröstet. Och så fötterna 15 centimeter ovanför marken såklart. Valken var osedvanligt tung och jag började likna en säl innan jag gav upp.

Mycket stöd fick vi från protokoll- och tidtagare Anna, Sivan och Jessica som tjoade för fulla muggar. Jag är nöjd. Framförallt med min löpning. Nu är det bara att ta lärdom, se till att leverera lite tempo på tröskelpasset på torsdag Då Det Tydligen Är Dags För Mig Att försöka Persa På Milen! Ken ska vara min hare.