Utsikten uppe på Stens Huvud. Foto: privat

…så vi traskade in i natten. Jag som sprungit loppet förut var glad att vi tagit oss över Stens Huvud Naturreservat innan mörkret lagt sig. Där är det lätt att snubbla bort sig och hitta rätt markeringar. Nu såg vi stranden nedanför, den stranden som aldrig skulle ta slut.

Men innan dess hade vi hunnit vara med om en hel del som vi var tvungna att hantera.

Det där med magen

Viktgast av allt är att behålla energin du tar in. Det är mycket vanligt med maghaveri, uppkastningar och svullna magar.

Vi hade ätit ordentlig frukost hos Fredrika och Gunnar på morgonen, denna masserade jag under loppets första mil runt i mage och tarmar. Efter 25 kilometer fick jag nödlanda, göra en såkallad SOS (Stanna och Skit). Det fanns inte en chans att vänta de två kilometrarna till närmaste toalett. Taskig timing i närheten av ett hus, men nöden har ingen lag. Som den rutinerade ultralöpare jag är har jag alltid med mig näsdukar och våtservetter. Min mage brukar klara det mesta och detta var det enda haveriet för mig. Att den sedan svullnade upp och det såg ut som jag svalt en vattenmelon är en annan femma.

Vi gick i uppförsbackar och sprang på raksträckor och i nedförsbackar. Vi gick när vi åt. Kilometer efter kilometer avverkades och löpningen gick bra för oss alla. På GAX passerar man en hel del kor. Jag gillar kor och är inte särskilt rädd för dem. Det pratas ju en del om deras koldioxidutsläpp när de lägger sina brakare, men nu har de fått konkurrens. En av Sveriges jämnaste löpare, Lisa, visade att fighten om koldioxidutsläpp numera var igång.

Energin ska räcka till att klättra över färistar, springa och hålla sig vaken. Lisa på väg över till en av otaliga kohagar. Foto: privat

Hon fick lite extra fart och lade rökridåer. Eftersom hon inte äter gluten eller mjölkprodukter har hon testat fram olika saker att äta under lopp. Bland annat en grötblandning. Denna ville hon nu piffa till med aioli. Jag tror att det var just den kombinationen som fick igång väderspänningarna, men de gav oss många goda skratt. Och energi fick hon!

Vi tog det lugnt de första fyra milen och låg långt bak. De andra kvinnorna i loppet passerade oss, men vår strategi var att hålla jämn fart och att öka under natten. Med jämna mellanrum mötte vi upp vår support och fick energi. Lisa åt sin grötblandning och jag och Kim varvade glutenfria pannkakor med sushi och annat smått och gott.

Halvvägs

Efter åtta mil kom vi till Haväng. Allt hade gått jättesmidigt och vi var på toppenhumör. Vi spexade lite för funktionärer, poserade för bilder och fyllde på ordentligt med energi.

På väg ner mot stranden vid Haväng. Foto: privat

Vi anlände vid Haväng ungefär 20 minuter innan starten på Full Moon Race skulle starta – halva distansen till Ystad på 50 Miles. Ett stort gäng taggade löpare stod och fick raceinformation. Vi passade på att tassa iväg ner mot stranden och ta oss mot Kivik. Vi gick i början eftersom vi fortfarande åt. När löparna från FMR senare passerade hejade de på oss och tyckte att vi såg oförskämt pigga ut trots att vi redan sprungit åtta mil. Det gav oss energi och plötsligt kutade vi i 6-minuterstempo. Jag kände mig superstark och tänkte att nu kan jag jogga hela natten! Inte ont någonstans, gott om energi, bra tankar – pinnade på och peppade Kim och Lisa att göra detsamma. Efter 10 km skulle vi träffa Ulrika för ytterligare energipåfyllning. När vi kommer fram till henne…

…tappar Kim all färg.

Hon ser lite rådvill ut när Ulrika frågar vad hon är sugen på. Hon tar sig till andra sidan bilen och buskaget. Ultraspyan är ett faktum. All energi åker upp och ut. Hon är illamående och frossar.

Ulrika ser till att hon snabbt får en varm jacka på sig och en filt att vira om benen.

Många andra bryter loppet i dessa lägen. Vi har tagit det så pass lugnt och vi är på väg in i natten där vi faktiskt kan gå istället för att springa. Jag gör ett snabbt överslag på hur lång tid det kan ta att få tillbaka Kim i brukbart skick. Kanske 4-5 timmar. Vi kör på det tänker jag!

Jag ber Ulrika att lägga ner energi i Kims ryggsäck och att ge henne saltgrogg. Ulrika är utbildad ambulanssjuksköterska så resorb och första ultrahjälpen ges snabbt. Kim får långbyxor, jacka och pysslas om. Kim får inte en chans att själv bestämma om hon ska fortsätta eller kliva av.

Jag och Lisa väntar in Kim. Hon går långsamt och vi tar hundra meter i taget. Det är hårfint hur mycket man kan peppe och pusha någon som är helt slut på energi, och som inte vet om den kommer att må sämre eller kommer att känna sig bättre. Några gånger gnäller Kim och tycker att hon sinkar oss, att det inte är på riktigt att släpa sig fram i ett lopp – där ska man ju springa. I sånna här lägen är det lätt att tycka att man är usel, tankarna är allt annat än positiva.

Frågan var bara – klarar Kim att få i sig ny energi, starta om på nytt och kraftsamla mentalt? Om detta får ni läsa i nästa del…