Jag älskar allt som har med ultra att göra. Först och främst är det den egna inre resan att möta sig själv, testa sina gränser och utmana sig. Att ta sig an distanser bortom det normala. Det är en fin själslig del av det hela. Oavsett om loppet är en upplevelse längs med Skåneleden som pågående GAX100 miles eller en 24-timmarsutmaning på en 400-metersbana är det en inre resa. En resa som kan vara helt avgörande den support och de människor som är involverade. Riktigt viktigt är människorna omkring tävlingen. Jag känner mig alltid ”hemma” vid start och alla är vänliga, inte alls samma hets som vid millopp.

Staffans bakhuvud i vit keps vid Haväng 2009 då vi sprang GAX 100 miles. Ett av 3 ställen där vi hade våra dropbags och kunde fylla på vätska och energi. Foto: privat

Ultrafamiljen

Dessa härliga människor som springer, är fru, svåger eller farfar. Folket runt omkring som gör det omöjliga möjligt. Som alltid stöttar och pushar och skickar ut god energi. Om du är ultralöpare har du förmodligen även engagerat dig i ett ultralopp som support, funktionär eller peppat/hälpt på annat sätt. Just nu när folk springer i Skåne, engagerar sig andra ultralöpare som inte deltar, genom att fixa vätskekontroller och se till att folk inte bryter. Energi som kommer tillbaka den dagen du själv springer ett lopp och andra står vid sidan om. Inget påtvingat utan helt frivilligt. Hur löparna även stöttar och pushar varandra under pågående tävling – inte många som är otrevliga.

För mig är detta mycket vackert. Att tänka på andra, bli glad och boostad av att hjälpa andra och inte vara egoistisk.

All energi du skickar ut får du någon gång tillbaka.