Jag har fått lite frågor om dippar, toppar och hur det verkligen känns.

Nu kommer jag att göra er besvikna. Jag hade ingen dipp. Inte en enda gÃ¥ng tänkte jag ge upp. Det fanns ett tillfälle när jag kände mig trött och ville sova vid 3-tiden pÃ¥ morgonkvisten- tänkte i 2 sekunder att ”Aha – där under granen kan jag vila gott”. Det löste jag genom att säga till Staffan ”Vi springer lite istället för att promenera nu.”

Jag och Staffan blev inte sura pÃ¥ varandra en enda gÃ¥ng. Jag försökte vid ett tillfälle att gnälla pÃ¥ att han tog för lÃ¥ng tid pÃ¥ sig i omklädningsrummet när vi bytte till torr outfit – men det var mest pÃ¥ skoj. Jag sa att han kunde välja ett annat tillfälle att hÃ¥ngla med Raphael pÃ¥… hehe.

Vad är då vårt framgångsrecept på glädje?

Min reflektion under de 23 timmar och 41 minuter vi sprang var: GLÄDJE. Inte en enda gÃ¥ng sa vi ett negativt ord. Vi behöver inte prata med varandra för att se när den andre har jobbigt – dÃ¥ anpassar vi oss supersnabbt. Detta gör att vi inte irriterar oss. Inte en enda gÃ¥ng sade nÃ¥gon av oss ordet ”nej”. När vi började känna oss stela sÃ¥ blev det ”Nu promenerar vi en bit och stretchar sen!”. Nu var vÃ¥ra kroppar sÃ¥ tacksamt uthÃ¥lliga sÃ¥ ingen av oss hade direkt ont nÃ¥gonstans eller fick problem med magen. Detta gör förstÃ¥s att humöret kan hÃ¥llas pÃ¥ topp lite längre. Genom att undvika negationer hamnar vi aldrig i en negativ tankespiral – vi var hela tiden ”PÃ¥ väg framÃ¥t – mot vÃ¥rt mÃ¥l”. Positivt och härligt. Kul och utmanande.

Vi tycker att det är roligt. Därför gÃ¥r det lätt. Med glädje som drivkraft kan man komma lÃ¥ngt! Och känslan när vi smÃ¥joggade de sista stegen innan varvningen när vi skulle i mÃ¥l – dÃ¥ Staffan hÃ¥ller pÃ¥ att tappa linserna för att glädjetÃ¥rarna kommer – den gÃ¥r inte att beskriva. Vi gjorde det. Vi klarade att hÃ¥lla oss glada hela vägen in i kaklet!

Här kommer gårdagens berättelse i bilder: