Han gjorde det!!!

Foto: Julia Spetz (lånat från Facebook)

Jag är så grymt imponerad. Inte ett dugg förvånad och så stolt att jag nästan fjädrar upp mig här hemma. Yes, jag är hemma. Efter att ha supportat Roxen dygnet runt med varannan timmes support, 11 timmars promenad, inköp, uppladdning, lite pepp, några råd och fantastiskt roliga samtal så fick supporten kasta in handduken vid 16-tiden. Jag överlät supporten till systern Rebecca och Roxen tog sig i mål – glad när jag lämnade honom och förmodligen lika glad och sprallig de sista 25 kilometrarna som återstod.

Här är Roxen i bakgrunden på en av vägarna där vägrenen var gångbar. Foto: privat

Han har sprungit 30 mil runt Vättern på asfalt!

Denna helg går till historien som den där jag antingen traskade sömnig i mörker eller flängde runt i bil med min co-driver. Sömn och bra mat blev ignorerat och jag har levt på godis, chips och skräp. Mitt fokus har varit helt och hållst på Daniel och jag väntar med spänning på hans rejs-report då han var så grymt skön i sin fokusförflyttning, sin ärlighet, sitt driv och sin tävlingsinstinkt.  Han visste precis vad han ville – vid sidan om skuttade jag runt som en sällskapsdam. Vid ratten hade jag världens bästa Co-driver som ställde bilen på rätt ställen med jämna avstånd och alltid fylld med vatten, batterier och tålamod. Uppdraget blev lite intensivare än vi först trott och vi glömde liksom bort att sova och äta. Men allt detta är bara kulissgrejer medan Roxen springer de första 10 milen supersnabbt, persar på 100-miles (161km) distansen (20-timmar någonting – jag är lite ultradum nu) och sedan genomlider andra natten med babianarsle (ultralöpare vet), ömma fötter och ett grymt driv. Jag bara förundrades. När jag sedan släppte honom ensam på de läskigt trafikerade vägarna mitt på söndagen satt mitt hjärta i halsgropen och jag kunde inte koppla av. Långtradare dånade förbi där han gick i en vägren som var 1 dm bred. Jag fruktade för hans säkerhet – men han skärpte alla sina sinnen och traskade ”tryggt” hela vägen i mål. Jag fäller en stolt tår och försöker förtvivlat hålla upp ögonlocken….

För mig är han en stor hjälte. En megahjälte!