Eller en triangel med en naggad kant.

Vinden piskar mig hårt i ansiktet. Snöflingorna täcker mina solglasögon men jag ser genom en torr springa hur stenarna tonar upp sig på stigen. Vassa små klippblock, stora stenbumlingar, små runda och sen sten så långt ögat kan nå. Och snö. Massor av små drivor. Drivor som fylls på av den isande snöstormen. Det blåser 10 m/s. Det är det absolut tuffaste vädret jag sprungit i på fjällen. Fast å andra sidan, jag har inte sprungit på fjällen särskilt mycket. Det här var 3:e gången i mitt liv.

Men vi tar det från början. Igår kväll föreslog Amanda att jag och Petra skulle hänga med henne och Rodde på en ultralöpning. Vi skulle springa Jämtlandstriangeln. Den går från Storulvån till Sylarna, vidare mot Blåhammaren och sedan tillbaka till Storulvån. Personalen på STF Storulvån avrådde oss då vädret skulle vara riktigt uselt med starka vindar. Desto större utmaning tänkte vi och tackade ja till turen. När vi vaknade på morgonen var hela landskapet utanför fönstret vitt och vinden ven runt husknuten. Vi skyndade iväg till frukosten och åt en Rune Larsson lik mängd mat och mötte proppmätta upp Amanda och Rodde.

Petra, Rodde och Amanda vid en vätskepaus. Foto: privat

Den första etappen från Storulvån till Sylarna mäter 16km och vi hade lite tunga steg i uppförsbacken som tog oss från fjällstationen. Vi mötte en och annan vandrare, varmt klädda och med skyddande luvor och varma vantar. Löpningen blev skönare efter 5-6 km då frukosten lagt sig något och det inte lutade rätt uppför. Amanda och Rodde var starka och dessutom vana terränglöpare vilket syntes på deras fantastiskt lätta steg. Själv kände jag mig som en elefant i bergen. Jag parerade stenbumlingar och försökte hålla mig upprätt på de snöslaskiga, hala spängerna. Som den ultralöpare jag är promenerade jag raskt uppför där de andra småsprang vackert. Vädret var verkligen precis så dåligt som vi trodde. Full pott på den! Vi kände oss riktigt hard core. Efter 16 km uppe vid Sylarna tog vi rast och drack kaffe och åt kladdkaka. Sen var det bara att dra på sig de blöta kläderna och ta sig ut i stormen igen för nästa etapp. 19 km til Blåhammaren. Vi fick nu världens motvind och snöpisk i ansiktet. Jag är så glad för mössa, buff och mina X-kross glasögon som hjälpte mig att hålla snön från öron och ögonen öppna. Det var ruskigt på alla sätt. Ruskigt och underbart. Naturens egna krafter – krafter som vi var tvungna att bemästra, ta oss igenom och förbi. Amanda och Rodde var starkare och snabbare, så efter en stund lät vi dem löpa iväg mot Blåhammaren.

Vi vinkade hejdå till de starkare löparna med fina trailsteg. Foto: privat

Vid ett av vägskälen fanns en möjlighet att vika av och inte ta den branta stigningen mot Blåhammaren utan istället ta oss till Storulvån på 10 km. Vinden var nu så hård att det kändes som att springa mot en vägg. Fjällräddningen var dessutom på väg att hjälpa folk i säkerhet så jag och Petra valde den kortare vägen. Vi pinnade på och min vänsterhand var iskall och bortdomnad. På en del ställen var sommarleden igensnöad och vi fick följa vinterleden genom blöta myrar. Snön piskade mer och mer och fötterna var blöta. Vi var vid gott mod hela tiden och glada trots det tuffa vi utsatte oss för. När det återstod ca 4 km hade vi vinden i ryggen och vi kom lite mer i lä. Löpningen blev genast lättare och rolig igen. Väl framme vid Storulvåns Fjällstation visade klockan på drygt 38 km. Vi nördade till oss ordentligt och sprang ihop resterande distans till 40 km genom att ”måla” en blomma och testa samtliga vägar från huset några hundra meter var. Hemma igen blev det världens längsta varmdusch och bastu.

Fantastiska Amanda och Rodde tog hela triangeln på 47 km – vi fick en triangel på 40, något naggad i ena kanten.