>Skulle man kunna säga till min mor. Trots att jag fyller 38 i år, beter jag mig som en trotsig tonåring mot mig själv. Jag är skenhelig och säger att jag ska lyssna på kroppen, det går att likna vid en trotsig skitunge som smiter ut på natten när föräldrarna somnat. För hur mycket jag än säger till på skarpen gör jag det som är roligt. Vila är inte roligt – det är skittråkigt. Idag har jag inte plockat många vuxenpoäng…

Vad snackar jag om?

Under årens lopp har jag haft problem med ryggen till följt av hårda, korta sätesmuskler. Jag brukar få bukt med detta genom att gå till en naprapat var 4:e vecka. Hon har gett mig massa bra stretchövningar som jag kör så ofta jag kan. Nu har jag varit lite för duktig i mitt stretchande… så jag har inte längre ont i ryggen. Det har flyttat sig nedåt hamstring. Jag har inte ont som i ONT. Men jag känner rumpmuskeln som en förkrympt sten…eller…det går inte att beskriva. Det gör inte ont men det känns. Bit ihop och kör, säger huvudet. Vilket jag gör, men benet följer inte med. Särskilt inte när det lutar lite uppåt.

Detta hände på intervallträningen igår. Vi skulle köra 8*700meter. Efter 5 intervaller hoppar mitt Brolinlårsliknande Barbie-ben ur led. Inte på riktigt. Men det är så det känns. Som om muskeln på höger sida krympte eller gummisnodden blev gammal och torr. Eller att själva gängan gått sönder…gnissel, gnissel.

Jag hoppade över att springa fort de sista intervallerna men joggade runt ändå. Lovade alla, inklusive mig själv att ta det lugnt och tidigarelägga naprapatbesöket.

So far so good. Det gick ju lika lätt som att inte äta halvfabrikat sa trots-Mia och klämde i sig en påse Salt och Blandat.

Har således kört BodyPump med sonen på morgonen och ser fram emot lunchens jogg med attityden ”Det spelar ingen roll vad ni säger, min intelligens levererar inte under maratonsträningssäsong, den behövs bättre på jobbet”