High Coast Ultra – Jo, Sveriges mest tekniska terränglopp 2 (2)

Vi lämnade Skulebergets matkontroll nästan en kvart efter att 75 kilometerslöparna lämnat området. Vi pinnade på längs med asfaltsvägen förbi Docksta och vidare på rätt lättlöpta vägar någon mil. Efter 14 kilometer kom vi till den obemannade vätskestationen vid Mäjasjöns Fäbodar. Vi fyllde våra flaskor och vinkade hejdå åt grusvägar och gav oss in i spenaten igen.

Tanten med stavar. Blött och halt på hällarna, dyngsurt emellan. Foto: privat

Vi övade på att använda våra stavar som vi ska ha med till Frankrike om en månad. Det är lätt att sätta krokben för sig själv när man springer med stavar så vi lärde varandra att ha spetsarna vinklade bakåt och vara varse terrängen bredvid.

Vi hade hela tiden vätska- och matkontrollerna som delmål. Nästa obemannade vätskekontroll låg 79 kilometer in i loppet och då återstod bara 5 kilometer till matstationen där det utlovades varmkorv. Jag var lite illamående för att jag bara ätit söta saker, men försökte kompensera med en avokado och smörgås. Ack så trött jag var på smörgås. Det som passar det ena loppet kan vara avskyvärt nästa lopp. Men humöret var på topp och jag ville att det så skulle förbli – alltså tvingade jag i mig den söta mackan…

Vi längtade efter riktig mat. Jag ropade högt efter Kebabtallrik och tänkte att någon kanske skulle beställa en åt mig. Jag ville ha ris. Klibbigt ris med salt – ååååh! Medan vi suktade och pratade om mat klättrade vi upp, upp, upp igen. Det kändes som vägen aldrig tog slut. Stigarna avlöste varandra och när vi trodde vi var uppe på en topp så fanns det en sväng till. Vi hade nu dryga 6 kilometers tuff terräng BAKOM oss och ytterligare 3 återstod tills vi skulle få mat. Jag blev lite yr och trött – vi hade ju trots allt varit vakna sedan i fredags morse, jag hade jobbat hela fredagen och sedan startade vi vid midnatt. Jag behövde energi.

Ultralöpare hjälper varandra

När 2 kilometer återstod till kontrollen kom vi ifatt en tjej från 75 kilometarn. Hon gick lite långsamt och vi undrade hur hon mådde. ”Ont/Kramp i hela kroppen”. Vi hjälpte till med salttabletter och sade åt henne att boosta med Resorb. Vi peppade och sade att snart är matkontrollen här, då är det bara att fylla på med energi. Hon ville bryta framme vid Nordingrå svarade hon tillbaka. Efter en stund fick hon fart på benen och sprang om oss. Då ropade Jan-Erik ”Det är förbjudet att bryta lopp om du springer om de som hjälpt dig!”. Hon skrattade och vi tog följe en bit.

Efter något som kändes som en mara så var vi äntligen framme i matstugan. Där mötte vi Johnny och Ellern från Pace on Earth och en del andra löpare och supportrar. Jag slängde mig över potatismosen och grabbade en korv i näven. Jag fyllde på med chips, saltgurka och buljong. Kaffet var varmt och jag slängde i CocaCola (inte att rekommendera). Jag fyllde maskinen med allt som inte var salt. Jag fick påfyllning med mos och jag njöt av sältan!

Tjejen vi hjälpt valde att fortsätta, det gjorde oss glada. Vi drog iväg och lämnade den varma sköna stugan bakom oss. Skor och strumpor var dyngsura och fötterna blöta. Det började duggregna och det redan blöta gräset piskade in mer vatten i skorna. Som tur var hade jag gaiters så jag slapp annat jox i dojjan. Det var ljuvligt!

Jag gillade de springbara stigarna i skogen och drog Jan-Erik. Han gillade vägarna och fick dra mig. Men precis som i Grekland och ibland på Sörmlandsleden så får jag för mig att jag vill gå. Jag vill inte ge upp eller stå stilla men jag vill gå istället för att springa. Kanske var det för att jag hade terrängskor denna gång och de var bäst inne i skogen. Eller så berodde det på att jag hade ont i bindväven på magen, brösten och armarna (allt som skumpar när jag springer). Janne peppade och vi satte små mål med löpningen. Som vanligt gick vi i alla uppförsbackar.

Efter 17 timmar hade vi tagit oss 100 kilometer!

På en lång asfaltsväg sprang vi om fyra unga killar, och lite senare Johnny och Ellen. Vi var pigga och potatismosen hade gett mig energi. Att dyka in i nästa skog var ett nytt äventyr. Nästa matkontroll skulle komma vid 109 kilometer och vi roade oss med att köra dåliga skämt om stenar, mygg och uppförsbackar.

8 km kvar. På andra sidan skylten står det 120 km. Loppet har en loop till en matkontroll som ger 1 km extra. Foto: Jan-Erik Ramström

På leden visas kilometertalet från båda håll, den ena sidan säger hur långt vi sprungit medan baksidan meddelar hur långt det är kvar. Ibland kändes det som om stolparna kom supertätt, andra gånger kunde det ta upp till 20 minuter innan vi kommit en kilometer.

Vi hörde röster bakom oss i skogen och trodde att Ellen och Johnny kommit ikapp, men det var tre glada killar. De hade lämnat sin fjärde vän som brutit, och nu pinnade de på – ivriga att få komma fram till nästa matkontroll – precis som vi.

Vi skulle upp på ledens högsta topp. Det kändes som vi aldrig kom fram. Nya höjder och snurreruntstigar tog oss runt och upp. Vart hade de gömt kontrollen? Vi tog följe allihop och gnällde lagom mycket (så som det passar sig för en hungrig, blöt löpare som tycker att kilometrarna går för långsamt…). Till slut stod det en skylt ”Matkontroll 250m” Vi skyndade oss dit (uppför förstås!) och jag ropade ”Har ni MAAAAT?” och svaret blev ”Vi har smörgåsar”. Det gjorde inget. Jag hade en dropbag med lit eget bröd, en BCAA med koffein och en avokado. Jag fick en glass och en kopp kaffe.

De skickade iväg hela gänget med orden ”Nu är det 19 lättsprungna kilometer till mål!”

Lättsprunget? Pyttsan. Vi fick 3 kilometer stenstrand, där 30 meter tog 20 minuter… typ. Halt och stor risk för att vricka fötterna. Vi tog det lugnt och insåg efter någon timma att det hade gått snabbare att krypa fram. Vi skrattade åt stenarna och var glada trots att det tog tid att ta sig fram.

Det som skulle vara lite ”böljande” visade sig vara sjukt kuperat. Igen. Vi fortsatte att skratta. Vi hade kul. Vi hade bra energier och vi var starka. Båda hade ont i fötterna av blåsor och jag ville fortfarande ha kebabtallrik. De tre grabbarna hade dragit iväg redan efter kontrollen så det var jag och Janne som drog dåliga skämt. Till slut kom vi då ut från skogen och det var dags för 3 kilometer asfaltsväg. Då ingen jagade oss hamnade jag i Jag-vill-gå-moodet igen – vi kompromissade och sprang/gick. När vi äntligen var vid Höga Kustenbron kunde man ju ana oråd – vägen gick ner till havsnivå igen…

…alltså ingen överraskning att sista biten upp till mål blev en 330 meter lång backe. Jag ropade högt till Janne efter 10 meter ”Jag ger upp! Inte en backe till!” men han manade på och vi tog en avsats åt gången. Sedan sprang vi tillsammans över mållinjen och jag slängde mig över hamburgergrillen… Två burgare och en liter Fanta senare var jag riktigt i balans igen! Alltså! Att ha en RIKTIG KOCK som fixar mat på ultratävlingar, det är så att man fäller en lyxig lyckotår. Strax efter vår målgång kom tjejen vi hjälpt med salttabletter, det är lycka att veta att ens hjälp och pepp fått någon med dåliga tankar att fokusera om och fullfölja. Efter maten fick jag paltkoma och tröttheten gjorde sig påmind. Ville sova.

Jag kom in som tredje dam och fick fint pris – välja ett par sköna skor från Dockstaskor. Jag ÄLSKAR lokala tävlingar med priser från trakten! Det är något som verkligen missas i Stockholm. Tusen tack High Coast Ultra – Det här var det jävligaste och ljuvligaste jag gjort! Nu har jag och Janne en god känsla och massor av skratt med oss till Pyrenéerna.