Idag är det precis en månad kvar tills starten i Trans Pyrenéerna går. Jag och Jan-Erik har tränat tillsammans genom att springa på Sörmlandsleden en del och genom att delta i tävlingar. Tävlingarna har inte riktigt synkat humörsmässigt, men det har gjort att vi har lärt oss mer om hur den andra fungerar vilket är avgörande för en lyckosam teamlöpning från Medelhavet till Atlanten. Nu fick vi den fantastiska ultrakänslan och det goda humöret att hålla hela vägen. Vi tog oss nämligen an…
High Coast Ultra
Vilket lopp!
Om jag var låg på energi och fick kriga från första steget för en månad sedan när jag sprang Olympian Race (bröt efter 140 km av 180km) så var det precis tvärtom denna tävling! Jag var full av energi, kände mig tokstark och jag brydde mig inte ett skvatt om att tävla, vilket gav en skön känsla utan stress. Jan-Erik och jag lät alla springa i väg och startade sist och tog det i vår takt. Vi skulle ju träna och hitta en bra känsla i löpningen tillsammans.
Loppet startar på torget i Örnsköldsvik och går 129 kilometer längs Högakustenleden till hotellet vid Högakustenbron. Jag kan sammanfatta loppet med tekniskt terräng – rötter, stenar, stigningar och återigen stenar. Det hade regnat och regnade stundtals i loppet vilket gjorde alla spångar och stenar/klippor livsfarligt hala. Rötterna var som insmorda i såpa de också. Och rötter fanns det gott om!
Starten gick vid midnatt och trots det fantastiska ljuset som råder i Norrland sommartid så behövde vi förstärka med pannlampa i den täta skogen och på lummiga stigar. Den var igång ungefär två timmar. Den första ”riktiga” stigningen kom efter 17 kilometer vid Balesudden. Då tog vi oss in i skogen och började klättra uppför. Här var det gott om teknisk terräng med mycket rötter. Jag och Janne valde att ta fram och öva oss på att använda våra vandringsstavar, dessa hjälpte en del. Efter traskandet uppför var det dags för en skön utförslöpning på grusväg. Detta är min och Jannes styrka. Vi är inte vassa i terrängen utan brukar rulla rätt obehindrat på asfalt och grusvägar. Jag gillade dock att vara i skogen. Det gav mig energi. Detta supertekniska parti mätte åtta kilometer men kändes betydligt längre. Humöret och energin var på topp och vi välkomnade utmaningen.
Den andra tuffa stigningen var i skogen upp mot Slåtterdalsskrevan. Där har jag vandrat med mina barn och min exman för 20 år sedan. Jag minns det som en lång uppförsbacke. Nu i efterhand inser jag att det var ett dagsprojekt för oss. Jag minns skönheten i skogen och den vackra passagen vid Slåtterdalsskrevan. Vad jag inte minns är den steniga terrängen. Den är inte direkt löpbar. Vi skrattade mycket här och drog skämt om stenar. Vi stannade upp varje timme för att fylla på med salttabletter och äta energi. Vi hade valt båda två att dricka Perpetuem.
Väl uppe på toppa pustade vi ut och tänkte att det skulle bli skön löpning utför. Icke sa Nicke. Det var svinhala spångar hela vägen nerför. Vi tog det lugnt. Det är inte värt att bryta en fot en månad före Det Stora Äventyret. Jag som hade Salomon Fellraiser borde haft bättre fäste, men spångarna var så glatta att bara spikdobb skulle funkat. Jag valde att springa många partier vid sidan om spången. Detta gjorde mina skor, strumpor och fötter blöta – och vi vet ju alla vad det leder till! Förutom stinkande skor luckrar det upp fotsulan och ger blåsor och skav. Inget jag kände från början, men skulle bli varse något senare.
Mellan de två stigningarna sprang vi förbi Köpmanholmen (mat- och vattenstation) och Näske. Där var vi på för mig känd mark. Här har jag tillbringat många somrar och älskar sjöarna, vägarna, skogarna och husen. Känslan av ensamhet och ifredskap landade i mig och många fina minnen poppade upp i huvudet. Det var här jag körde bil för första gången (en van på en smal bro!), jag har badat i 6-gradigt vatten, promenerat och kollat in norrsken, pratat om livet med mina svägerskor – och nu var jag här med Janne – kutandes i en tävling. Det var konstigt och gav en bra känsla på samma gång. Jag tog tillvara på känslan och vi var fortfarande glada, pigga och starka när det var dags att ta sig till Skuleberget och ta del av våra dropbags.
När jag var i Grekland längtade jag efter att ha godis i dropbagen (förmodligen för jag var orkeslös och hade lågt blodsocker), så därför hade jag laddat mina dropbags med smågodis, snaskiga Cliff-bars och glutenfritt frukt- och nötbröd med messmör och jordnötssmör. Inget av detta var jag sugen på. Nu skrek kroppen efter mat, en kebabtallrik stod högst på önskelistan men jag fick så snällt peta i mig smörgåsarna.
Strax före nio på morgonen kom vi till matkontrollen vid Skuleberget. Här skulle precis starten för de som skulle springa 75 kilometer gå vid nio. Vi tog god tid på oss så att löparna skulle hinna iväg. Jag fyllde på med buljong och smörgåsar, kebabtallriken uteblev och jag måste ha missförstått eller läst på annan tävlinssida, för jag trodde det skulle finnas frukostliknande mat. Jag såg fram emot gröt och russin. Mackan växte i munnen men jag tvingade mig, energin är superviktig.
Ingen av oss hade känt någon sömnighet eller fysisk trötthet dessa första 54 kilometer. Vi var vid gott mod och det var dags att ta sig vidare till nästa Checkpoint där det skulle finnas korv med mos. Det var bara några berg att ta sig över först…
Leave a Reply