Ingen var direkt i nöd. Ingen blev anfallen av någon björn, blev påkörd av en lastbil eller ramlade ner för ett berg. Men nöd känns det ibland som. Energidipp och illamående, blåsor på fötterna, ömma knän och svullna kroppar.
One solution to fix them all!
Njae. Det finns inte någon universallösning annat än att ge folk med illamående och yrsel en saltgrogg. Det är vanligt bordssalt utblandat i vatten och sedan bara att shotta i sig. Äckligt? Javisst. Men det gör underverk. Många stabiliserar sig efter detta och kan fortsätta att äta. Många dåliga tankar kommer från för lågt energiintag.
Dåliga tankar
Carl-Adam hade en liten motivationsdipp men kom snabbt ur den. Foto: privat
Att springa helt själv i skogen kan vara mysigt. Att göra det i 14 varv på en 11-kilometersbana är utmanande. Fastnar man i en dålig tanke är det lätt att stanna kvar i den, har det dessutom hänt något tråkigt i närtid blir det lätt att man gör sig själv liten och ömklig. Det är lätt att tycka synd om sig själv och hitta anledningar till att lyssna till de dåliga tankarna och ge upp.
Men det är ju livet!
Det kommer alltid att hända saker runt oss som vi inte kan påverka. Men vi kan påverka vår syn på det hela. Om du tränat länge och sett fram emot ett lopp ska inga andra saker få komma i vägen – det handlar om att ta hand om saker vid olika tillfällen. Missa inte loppet. Ta medaljen. Gråt glädjetårar och besegra demonerna. Så länge det inte är en hälsofara.
Alltså coachar jag vidare
Två stycken vill bryta. Jag ger energi, masserar ben och pratar om ett varv i taget. Att låta Lisa bryta efter 6 mil när hon haft detta som mål så länge? Nej, dåliga tankar som följd på energidipp är inte ett skäl att bryta. Efter ett varv är hon inne på andra tankar och springer vidare. Ett varv i taget, betydligt gladare.
Kim vid målgång på 50 miles. Foto: privat
Min adept Kim leder 50 miles loppet och känner sig jagad av den som ligger tvåa. Jag vet att Kim är tokstark och kommer att hålla jämn fart resten av loppet men stressen suger energi. Jag säger åt henne att lägga sig bakom och fokusera på SITT lopp och SIN insats. Hon får mina hemmafixade pannkakor vid varje varvning och chokladbollar som hennes mamma gjort. Energi in och tankar på rätt saker. Hon låter tvåan springa förbi och tar det lugnare. Hon vet inte att den som ligger före henne har sprungit in i skogen för att kissa och att hon nu ligger först igen. Hon springer, springer, springer allt vad benen bär. Först in i mål sprintar hon och är så lycklig. Jag är stolt och får en sån där klump i halsen och vill gråta lite.
Loppet går vidare
Mathias går i mål på morgonkvisten till applåder och hyllningar. Foto: privat
Det är ju fler som ska pysslas om. Mat in och ut på bordet. Leverans av varma hamburgare, pizza och senare kommer Nina och fixar våfflorna. Jag får pejsa David Rydstedt som gett sig den på att klara sitt första 100 mileslopp. Motivationen tryter när det är tre varv kvar. Jag springer med och han har ett rasande tempo genom skogen. Jag får lite rast när jag åker och duschar och sover i tre timmar. Sedan är jag tillbaka för att hjälpa folk i mål. Matbordet är fint bemannat och alla hjälper till med stor entusiasm. Det är som att befinna sig i en liten värld utanför den normala. Och det är ju precis vad det är. När loppet är över och den sista lyckliga löparen kommit i mål känns det tomt. Vi städar i ordning och åker hem.
Jag sover gott i närmare nio timmar och vaknar upp på måndagen då en helt vanlig vecka börjar. Närmare 150 pers haltar till jobbet och jag är fylld i hjärtat av ultra, men tom på ett sätt för att det hela är över.
Leave a Reply