Hur gick det för Diana och Roxen?

Ja hur gick det för dem?

Båda två sprang sitt första 24-timmars

Dianas glädjetårar under den sista timmen var obetalbara. Här fångade på bild av André Fjærestrand Bratli

Diana pinnade på och tog sig ur svackor som om hon inte gjort annat! Det var en fröjd för hela arenan när hon sprang runt och peppade alla med ”Hepp – hepp!”. Hela sista timmen sprang hon och grät av lycka. Jag stod och lät tårarna rinna vid sidan om också – känslosam av trötthet och rörelse över att äntligen vara här. På sin första 24-timmars klarar hon hela 174 206 meter och en 14:e plats. Jag har bett Diana skriva ett blogginlägg och hoppas att hon vill göra det.

Roxen i rörelse hela tiden. Svårt att fånga honom i stillbild. Foto: privat

Roxen hade som mål att bli topp 10% vilket han visade sig greja. Från att ha plockat upp från 30:e plats efter några timmar, upp till 20:e så låg han länge på 9:e plats. Inte en enda gång klev han av banan för att sova eller gnälla. Fick han en dipp blev han tyst och satte musik i öronen. Då matade han på gåendes med ett fokus som stod som en vägg runt honom. Jag försökte så gott det gick att hjälpa till att fylla på med energi, men vet ju själv hur jobbigt det är att tvingas äta när man mår illa. Han blev 7:a med 200 744 meter.

Jag är så stolt över att de höll båda två och att jag kunde hjälpa dem med det jag kunde. Jag hoppas att de är nöjda över sina resultat, eller i alla fall tillfreds.