>…i alla fall när jag springer med Tokiga Tone och Galna Ken!

Söndag och dags för Team Stockholm Marathon. Jag har missat TSM massor av söndagar så nu var det på tiden att visa mitt tryne där. Jag visade det lite fööööör väl, för när SvD stod och riggade med kameran, råkade jag ställa mig bredvid för att hitta satellit på min Garmin… *visslar* . Killen intervjuade mig lite om TSM och undrade om GPS:en – de trodde att långdistansare var ensamvargar i fula kläder – men insåg snabbt att han missstagit sig, för ut ur omklädningsrummen strömmade stylade löpare med stora GPS/Pulsklockor. Jag var snäll och lät reportern hålla i min klocka en stund. A moment of trust.

Eftersom jag nickat till (sov!!!) på föreläsningen och mina ben kändes lite stumma efter veckans löparbravader hoppade jag på Tones förslag om att köra med 3:45-gruppen. Det visade sig vara klokt. Jag räds inte distanser – jag räds fart. Idag var min mentala styrka nere på noll, det mesta gick nog åt i tisdags när jag sprang ihop maratondistansen. När vi hade sprungit 18 km var jag trött, vi passerade precis Hornsberg mot Pampas. Hela mitt huvud ropade ”Det är bara 2 km hem tjejen – spring hem istället!” Men Ken såg hur jag slet så han kom upp jämnsides och peppade. Just när jag hade det som jobbigast blev det en ofrivillig fartökning till 5:10 – vilket mer eller mindre klämde mitt sista hopp. Vid drygt 19 km kom en hemsk uppförsbacke mot Tomteboda och jag tänkte precis kliva av och promenera hem – när jag kände en stadig hand i ryggen som tryckte mig uppför de sista 30 metrarna – tack Ken! Galna Ken och fullt normala Mia…

Hela passet var slitigt men jag tänkte att det bygger pannben att slutföra sånna pass, bara att fortsätta. Under passets gång hoppade Ken omkring på lätta ben – den galningen som sprang 6,5 mil i snögeggig terräng i Gävle igår – han tog det här som återhämtning. Vem var jag att gnälla liksom?

Tokiga Tone – med vackert löpsteg – här i discomood.

Tone kände liksom jag att passet var jobbigt… fast rätt som det var, efter 26 km, kommer vi till backen bakom Lill-Janskogen – den är 450 meter… då sätter Tokiga Tone in en överväxel och ökar farten, springer förbi alla och rushar in på Stadion. Själv gick jag uppför backen i vackert Ultra-manér. Jag var riktigt trött på Stadion där det stretchades och snackades. Fast man ångrar ju inte genomförd träning! Och träning som blir av, är den man planerar in. Imorgon tänker jag vara fullt normal och planera in sovmorgon – mitt fystest med Nordic Military Training får genomföras på kvällen.

Veckan som gick:
Total tid nedlagd på härlig träning: 839 minuter
Totalt sprungit: 110,28 km
2 styrke/crosspass med NMT
2 pass med IF Linnéa
1 pass med IronWoman
1 pass med TSM
Återstår: 8-timmarspass med sömn

*****************************************