Den här gången handlar det om en modell större. Att springa 5,5 mil när ens distansrekord är milen är en stor bragd. Det var så många som inte sprungit särskilt långt, men som laddade, var nervösa, skaffade vätskebälte och planerade inför lördagens Hornstull-Järna.

Det är det perfekta träningsloppet eftersom det finns möjlighet att hoppa på och av ungefär var 5:e kilometer. Detta ger en trygghet. Och kanske en liten morot. Precis som på varvlopp styrk nämligen tävlingsskallen, så när det känns motigt och tröttsamt så kan man hoppa av, men när tunnelbanestationen är där så poppar följande tanke upp ”Bara en etapp till”. På detta sätt transporterade sig 75 löpare fram genom förorterna mot Järna.

IF Linnéas Ultradrottning (hon med totalfokus) hade som vanligt fixat med GPS-kartor till Garmin, tydliga skriftliga instruktioner och vägbeskrivningar. Bara att ge sig av på äventyr.

Jag körde på känsla och tänkte hoppa av om kroppen sa ifrån efter förra helgens långlöp på nästan 9 mil. Därför delade jag och Tone på gruppledarrollen. Jag kände mig pigg och stark så jag hängde med hela vägen – hur skulle de annars få till sin bonusrunda på Sörmlandsleden. Jag springer alltid fel 🙂

Fredrika: För hela arrangemanget och för att hon fått mig att springa ultra.

Tone: Tjejen har en farthållningsklocka inbyggd i kroppen. Vi enades om 6:30-tempo (även om Peter började bråka om 6:45-fart) vilket hon höll hela väge tills vi skulle på Sörmlandsleden.

Vår grupp: som inte tappade humöret, eller åtminstone inte visade det på hela vägen. Att vi väntade in alla så vi skulle komma fram tillsammans. Ultragemenskap.

De 58 som sprang hela distansen: Fantastisk siffra.

Fredrik, Anneli, Katarina och Leffe från NMT: Ni rockar! Helt otroligt att komma hela vägen! Fantastisk ultradebut vänner! Några har tydligen anmält sig till Stockholm Marathon nästa år… 😉

Linnéaner: En hel drös klubbkamrater satte distansrekord och gjorde ultradebut. Daniel lyckade hänga med i det långsamma tempot och fullfölja – han är annars känd för rugbyöppningar i springfart…

Oskar: Sprang i Fivefingers hela vägen. De är lämpade för kortare sträckor och inte terräng. Varje steg längs grusvägarna var en smärta, fotsulorna släppte nästan foten. Jag har aldrig hört så mycket svordomar, eller sett så mycket jävlar-anamma som han visade den sista milen. Han vägrade byta skor med mig och sa ”Har jag varit så här dum, ska jag banne mig vara en idiot hela vägen!” Jag utnämner Oskar till Veckans Viking.

Loppets häftigaste: Jag sprang och pratade om ”tecken” kring GAX100 miles och snett framför mig säger en kille ”Hej! Jag heter Stefan och arrangerar GAX – du kan ställa hur många frågor som helst om upplägget”. SCARY…