Eftersom jag kör löpträning på tisdag och torsdagkvällar, känns morgonpassen på onsdagar och fredagar lite tunga. Kroppen har inte riktigt återhämtat sig efter utfört arbete, men värst är ändå sömnen. Jag har så förbenat svårt att somna efter en endorfinkick med IF Linnéa och adreanalin som pumpar runt som värsta sockerdrickan i ådrorna. Hur jag än försöker så kommer jag inte i säng förrän vid 23-tiden, det är intensiva timmar efter träningen med tvätt, äta, duscha, läsa bloggar, läsa bok, koppla av… Sen ringer klockan 4:55 för morgonens utmaning – NMT. Jag vet att jag skulle kunna välja kvällscampen – men det är inte riktigt samma sak.

Då Huvudcoach Allan låg hemma med trasig fot och DuracellKarin skulle ta ett varv runt Söder, hoppade jag in som tränare. Vi körde lugn uppvärmning i 5:50-tempo i snömodden i ca 4,5 km. Därefter följde vi coach A’s instruktioner om löpskolning: Höga knän, utfallssteg och kick-i-baken. Sen dags för kort backe (ca 140 meter). Vi valde vår vanliga, underbara Tantobacke. Jag kände av min ömma skinka så jag var klok nog att inte köra intervallerna, utan sprang bara upp och ner för backen och kollade tekniken på klubbkamraterna. Jag bad alla att efterlikna DuracellKarins energisnåla löpsteg bara för att testa, ner med axlarna, upp med hakan, fram med höften och driiiiiiiiiv! Linn som aldrig testat förut fick snabbt rätt teknik, Helena sprang snyggt och jämt, likaså Annika. Dagen trumfkort var Jossan som fått in riktigt snygg teknik – hon fokuserade så starkt att hon blev yr efter 5 genomförda – helt otroligt! Alla var så himla duktiga så jag fick tårar i ögonen…

Varför backintervaller? Här tränas ju inte bara explosivitet och energifördelning utan du formar ett snyggt löpsteg med rätt klipp, du lär dig att hushålla med resurserna och återhämta dig snabbare samt att du blir stark – löpstark. Backträning ger snabbt resultat.

Liksom förra veckan erbjöd NMT idag Normal Skitjobbig träning eller spyfys – så kallad Intensiv. Jag hade tänkt köra Normal för att undvika att skada mig inför min training camp i Portugal nästa vecka. Lite öm i höfterna var jag nog också om jag kände efter ordentligt… vilket jag inte hann, för Staffan och Malin sög tag i mig och lät mig inte välja. Intensiv blev det, med Magnus. Han liknar Farbror Frej – han har faktiskt humor, men man vågar inte skratta för mycket för då åker man väl på något straff i form av grodhopp i 18 kilometer… eller så.

Den för långdistansaren härliga uppvärmningen bestod av löpning i 1,54 kilomter på 7 minuter. Att låta den arma, värnlösa kroppen starta dagen i 4:33-tempo är… utmanande. Samma drömmil skulle köras. Jag teamade upp med Snabba Anna och vi satte av i våra 200-metersintervaller med följande upplägg:

1. Anna kom 25 meter före mig, Magnus och Bruno som startade 10 sek efter sprang om mig.

2. Anna kom 30 meter före mig, Magnus och Bruno som startade 10 sek efter sprang om mig.

3. Anna kom 15 meter före mig, Magnus och Bruno som startade 5 sekunder efter sprang om mig

4. Anna kom 15 meter före mig, Bruno som startade 5 sekunder efter sprang om. Vad hände med Mange?

5. Jag höll jämn fart med Anna som kom in 3 meter före mig. Ingen av grabbarna sprang förbi.

Okej, nu var jag uppvärmd – nu var det dags att visa hur man kör intervaller – tjohooo tänkte jag, tills jag förstod att det var den sista intervallen. Men!!! Aldrig får en långdistansare glänsa.

Dags för backintervall med bildäck släpandes efter via ett rep runt midjan. 6 gånger upp och ned, varav 3 med däck. Jag sprang, småsprang, gick tills både lår och rumpa brann. Som vanligt började det osa bacon… men jag slet vidare, till och med Bruno var lite blek om nosen när vi sida-vid-sida kämpade upp med däcken på den andra intervallen – vi nådde toppen samtidigt! yey! Nästa uppgift – släng polaren över axelna och gå fram och tillbaka över fältet. Snabb jogg tillbaka till Östrmalm för att gemensamt köra 27 upphopp. Jag joggade ganska långsamt tillbaka i 5-5:15 tempo, flåset är okej, men benen tog lite emot. För första gången kände jag mig trött i ljumskarna – och det var ju det man skulle göra efter skidåkningen ju! Jag är alltså fullt normal.

Det som slår mig i båda fallen är att jag blir så grymt inspirerad och energiboostad av att se andra människor lyckas. Jag behöver inte vara bäst på backintervaller, jag behöver inte komma först – jag vill bara vara bäst på att vara just jag. Och att flytta mina gränser lite åt gången. Det räcker för mig.

********************************************